Månadsarkiv: februari 2011

Stålhäst

 

Kina:

På muskeldriven stålhäst rider jag genom landet. Reser som folket, på deras villkor. Jag inbillar mig att de tycker om det. Att jag blir sedd med andra ögon. Jag blir inte så mycket en resande plånbok. De vinkar och ropar och jag vinkar tillbaka. Det finns över en miljard kineser. Jag har hejat på allihop.

Men ibland kastar de sten.

 

Annonser

Födelsedag

 

Banli, Kina:

Som om det inte var nog med kylan börjar det regna också. Då blir de små kinesiska samhällena ungefär som byarna i västernfilmerna man såg som liten; två rader hus med en gigantisk gyttjepöl emellan. Det är jobbigt att trampa fram i, cykeln är ju inte lika hög i frigången som hästar. Man blir blöt och lerig. Överallt.

Då är det skönt att komma fram till den charmiga vägkorsningen Banli och ta in på ”hotellet”. Jag får ett fint rum där väggarna är av rejäl hård betong som räcker nästan ända upp till taket. Och för att vädra ut ordentligt från tidigare gäster har den omtänksamme hotellvärden tagit bort det mesta av glaset i den lilla fönstergluggen, som ändå ger ett betryggande skydd mot inkräktare genom sitt omsorgsfullt smidda stålgaller.

Gedigna stålrör är också sängen tillverkad av, och under den pannkakstjocka och slitstarka bastmatta som ersätter det onödiga västerländska lyxpåfundet madrass, finns en stabil sängbotten av rekordeliga brädor som tål att en riktig karl sträcker ut sig ovanpå. Skulle det ändå hända att det knakar i fogarna finns det generöst med både virke och järnrör i rummet att reparera med.

För att jag skall slippa resa mig från sängens bekvämlighet i onödan är det ordnat så att även en låst dörr enkelt svänger upp på vid gavel för en medelhård knackning från en kines som letar efter sin kompis i fel rum. Jag kan lugnt ligga kvar medan han ser sig omkring en stund, fimpar i min fyra kvadratmeter stora betongaskkopp, ursäktar sig och dryper iväg igen.

Ungefär i ögonhöjd hänger något jag först tror är ett trasigt myggnät, men som jag efter ett tag bestämmer mig för att identifiera som ett sinnrikt system av tvättlinor. Där hänger jag allt utom verktygen till cykeln. Sen sätter jag mig på sängen och undrar om elen slås på på måndagar och om en termos tevatten kanske räcker till en dusch?

Det är ju ändå min födelsedag.

 


Förändring

 

Nanning, Kina:

Längtan efter det invanda styr in mig på ett fastfoodhak i Nanning. Det avtändande namnet American Fried Chicken borde göra mig misstänksam, men jag är rädd att dö av nudelsoppsförgiftning så jag stegar in, scannar väggmenyns bleka maträttsmålningar och bestämmer mig för att börja med french fries. Jag pekar, som vanligt.

Den vackra kinesiskan bakom disken överraskar mig genom att prata engelska. Hon berättar att hon är gift med den amerikanske chefen och beklagar att jag inte kan få några flench flies.

”De säljer nämligen inte potatis på marknaden så här års. Varför inte ta lite potatismos istället?”

Visst, det verkar rimligt. Det var ju länge sen mos gjordes på potatis. Pulvret har tydligen landat i Kina också. Jag slår till.

Moset serveras i en genomskinlig rund liten plastskål med brunsås hälld över, som en kula glass med chokladsås. Det ser ut som ett skämt. Som något man skulle hitta på Butterick´s, bredvid gummiägg och prinskorvar av trä. Jag karvar lite håglöst med plastskeden och ser i ögonvrån en curlingspelare som frenetiskt sopande glider förbi mitt bord. Hon har svarta byxor, röd kortärmad pikétröja, ett käckt litet polkagrisrandigt förkläde och en basebollkeps med Chicago Bulls logotype. På bröstet står det textat med prydliga versaler: Susan.

När jag tittar mig omkring ser jag den västerländska skräpkulturimperialismens tentakler. Ett helt curlinglag som glider runt över golvet. Alla med samma matchdräkt, alla med artistnamn: Jenny, Michael, Sandra. Så genuint. Så österländskt och spännande. Så typiskt kinesiskt.

Jag lämnar skeden i moset, reser mig och traskar iväg mot marknaden. Nudelsoppa är aldrig fel. Inte i Kina.

 


Förbjudna städer

 

Guangxiprovinsen, Kina:

Det har redan blivit mörkt när de kommer. Jag har satt mig med en kopp te och förlorat mig i Magnus Dahlströms kusligt koncentrerade skrivande. Dörren är upplåst och de går rakt in efter en kort hård knackning. De är fyra stycken och den minste, med imiterad skinnjacka och spretig mustasch, kliver fram ett extra steg och med en väl inövad rörelse, som vore han agent Mosley från FBI, slänger han nonchalant upp sin ID-bricka. Kinesiska polisen.

En kort stund står de tysta, sedan tränger sig en av männen fram från sin position längst bak och börjar tala på trasig engelska. Det visar sig vara byns engelsklärare, han har engagerats som tolk och förklarar efter instruktioner från sina uppdragsgivare att jag skall packa ihop mina saker och gå ner till den buss som väntar på mig utanför hotellet. Luoxiu är en förbjuden stad.

Efter tre och en halv mil, i Xiangzhou blir jag avsläppt. Där får en västerlänning vara. Jag sover och cyklar nästa dag vidare i kylan och duggregnet till Wuxuan.

Det har ännu inte blivit mörkt när de kommer. Tre poliser i sällskap med stans engelsklärare. Jag känner igen det där. Börjar kunna frågorna. ”Are you a tourist or a reporter?” Vad fan tror de att jag skall svara? Spion, och dra fram en kondom med microfilm ur häcken? Orkar inte käfta emot längre, som igår. Orkar inte ifrågasätta denna paranoida bevakning. Packar ihop prylarna på den stipulerade kvarten och låter mig lydigt ledas iväg till bussen. Wuxuan är en förbjuden stad.

Lika bra det, den är jävligt ful.

I Binyang kan jag ställa klockan efter dem. Jag har varit ungefär en timma på rummet och just hunnit sätta mig med mitt te och min bok när det knackar på dörren. Ingen engelsklärare idag, bara kinesiska små Holmértyper som yrar omkring ut och in och runt i rummet, skrikandes i komradio, med ett intresse för mitt pass som vore det en Pirellikalender. Vad har Guangxi att dölja? Vilka fruktansvärda statshemligheter skulle jag möjligen kunna avslöja genom min närvaro? Jag är beredd att börja packa igen men efter fyrtiofem minuters cirkus lämnar de tillbaka passet, bockar lätt, ursäktar sig och försvinner. Det verkar som om jag kan stanna. Binyang är ingen förbjuden stad.

Men teet har kallnat.

 


Obegriplighet

 

Guangxi, Kina:

”Att veta är inte nog, man måste också försöka förstå,” skrev André Brink. För mig är det inte så. Jag måste inte förstå. Det finns ingen möjlighet att jag  skall kunna förstå Kina. Det är oöverblickbart, väldigt och fullständigt obegripligt. Men det är underbart. Jag tror till och med att obegripligheten är en av de största anledningarna till att jag tycker att det är underbart. Kanske är det rent av en förutsättning?

Upplevelsen av Det Annorlunda är ett av resandets starkaste element. Det är mer spännande att resa till Pingxiang än till Trollhättan. Att uppleva något jag inte sett eller varit med om förut är mer lockande än trygg upprepning. Ett paraply från Vingresor efter tjugofem semesterveckor i samma rum på Playa Inglés är aldrig någon trofé jag längtat efter. Annorlunda är bra i min värld. Mer annorlunda är ofta bättre. Men att förstå Det Annorlunda är svårare. Men det gör inget. Om jag förstår vad jag upplever spelar inte så stor roll.

Därför är Kina fantastiskt. Jag trampar fram på cykeln i en stor underbar obegriplighet. Jag ser saker jag aldrig sett, jag möter människor jag aldrig mött, jag upplever saker jag aldrig varit med om. Det är inte alltid enkelt, tvärtom är det riktigt jobbigt ibland.

Men jag älskar det.

 


Ensam

 

Sydkina:

”Du är aldrig så ensam som du tror.”

En röst sjunger i mina öron. Men den har inte rätt. Ofta har den det, men inte nu. Nu cyklar jag fram i kinesisk fattigdom med ensamheten på pakethållaren. Dr. Li lutar sig över mig på natten med stetoskopet hängande från öronen, och i stormvindarna på mitt rum ser hans hår ut som på en vettskrämd seriefigur. ”Only sleeping,” väser han, men det finns ingen sömn. Och den besegrades skrik skär hål i luften från tuppfäktningsarenan under min säng.

”Månen är din syster, solen din bror.”

Och jorden är min mor, havet min far och den ändlösa raden av skålar med nudelsoppa är mina kusiner. Kanske? men hittills har varken månen eller solen visat sig, fast jag längtar efter deras sällskap. Jag trampar vidare i regnet. Skruvar upp walkmanen:

”Det kommer en främling, han vet var du bor.”

Alla är främlingar. Alla. Och för varje dag allt mer. Det går en vecka, det går två. Jag kan inte tala, inte kommunicera och heller inte förstå. Jag är stum och dum i huvudet. Men ingen, garanterat ingen, vet var jag bor. Det finns ingen här som hört talas om Bohuslän. Ingen här vet hur vackert det är. Ingen vet ens att det existerar. Kanske gör det inte heller det?

”Han kommer längs vägen smutsig och trött. Han har en hälsning från nån som han mött.”

Den som kommer längs vägen är jag. Smutsig och trött. Blöt och kall. Ensam. Och hälsningarna jag får är enahanda, opersonliga och innehållslösa: ”Hello! Bye bye! Hello! Bye bye!” Timmar i sadeln. Dagar. Regn och kyla. Jag spelar högre:

”Du är aldrig så ensam som du tror.”

Men den här gången har Lundell fel.

 


Doktor Li

 

Yangshou, Kina:

Hans ansikte är suddigt i konturerna när det tonar fram från ingenstans.
”Stavhopp, OS -72?”
”Wolfgang Nordwig, Östtyskland, 5.50,” viskar jag.

Svaret kommer inte lika snabbt som normalt men uppenbarligen är åtminstone de vitala delarna av hjärnan intakta. Filen för värdelöst vetande verkar inte skadad. Palma nickar belåtet och ett andra, okänt ansikte tonar in bredvid hans. Ett blekt, brett ansikte med tunna glasögon, svart stormpinad frisyr, ett embryo till mustasch och tänder som bitar av krossat kandisocker. Ett stetoskop hänger från öronen.

Med en kort vertikalt huggande rörelse av vänsterhanden, som en skuren bordtennisbackhand, ordinerar Doktor Li på förtroendeingivande leksaksengelska:

”Only sleeping!”

Det är en grå sorgsen förmiddag i den vackra staden Yangshuo. En säkring går och livet tar tjugo minuters paus. Palma hittar mig på badrumsgolvet, utsträckt på rygg, nedkyld och blank i ögonen. Medvetslös. Doktor Lis diagnos lyder TIA-attack, blodpropp till hjärnan. Han kopplar in dropp och blodkärlsvidgande lösning och ordinerar ”only sleeping”.

Varje dag kommer han cyklande i regnet till Zhu Yang Hotel. Hans bruna tweedkavaj är för liten, de svarta gabardinbyxorna är nedstoppade i gummistövlarna, paraplyet är trasigt och läkarinstrumenten har han under armen inrullade i tidningspapper.

När Doktor Li efter nio dagar avslutat sin droppkur ger han mig tre små burkar med tabletter och säger att ”cykling no ploblem…I think.” Sedan skrapar han rent mitt resekonto och cyklar iväg i regnet.

Men världen ligger fortfarande två drinkar efter. Den fuktiga grå kinesiska vintern har trängt in i min skalle och dimman vill inte lätta. Det är obehagligt. Från den lilla paviljongen på Xilang Hill blåser drömmar och förväntningar iväg när jag bestämmer mig för att åka hem.

339 dagar senare är jag tillbaka för att cykla resten.

Ensam.

 


Hundens år

 

Fuli, Kina:

Två dagar i veckan är det marknad i Fuli. En praktfull föreställning i ett spektra av färglöshet. Som en ännu våt akvarell av brunt och grått. Det luktar torkad fisk, färsk frukt, avfall och innanmäte blandat med orientaliska kryddor och rökelse. Det luktar liv och död på samma gång. Som det brukar på marknader.

På köttavdelningen trängs grishuvuden med koöron. Oxtungor slickar blodiga kycklinglår och svinfötter trampar på urrivna magsäckar. Skållade harar hänger som förstenade foster från köttkrokar ovanför uppsprättade ormar som naglat fast sina kalla döda blickar på slemmiga tarmhögar och död lever. Och på marken, i blodet och leran, med hopsurrade käkar och bakbundna framtassar, ligger två svarta hundar. Levande mitt i all död.

Vår äckelblandade fascination märks och vi får se en makaber teater. Ett skållningsfat slukar en av de svarta hundarna och dödens stelhet skulpterar groteska uttryck i den livlösa kroppen. Pälsen bränns bort och naken på en stång bärs hunden ner till flodens jadegröna vatten. I den magiskt vackra omgivningen, medan en tyst nynnade kvinna tvättar kläder just bredvid, skiljs hundhuvudet från resten av kroppen. På en sten i det stillsamma svalpet ligger det sen och räcker ut tungan åt oss. Obducenten signalerar med den blodiga köttyxan att middagen strax är färdig.

Hundens år?
Knappast.

 


Nyår

 

Yangshou, Kina:

Fyrameters smatterband av trimmade Kinapuffar hänger som rastaflätor från taket ovanför uteserveringen på Green Lotus Wine House. På McBlues är det likadant. Och på Minnie Mao´s och på Café de Paris och på alla andra ställen i Yangshuo. Strax innan midnatt sprakar den första stubinen och sen är det som om det slutgiltiga kriget brutit ut. En oändlig trumvirvel av krevader i häxpipornas lika oavbrutna orgie av gälla visslingar. Och raderna av hus längs gatorna har gnistrande raketdueller som bygger valv av ljus och färger i det omgivande mörkret. Triumfbågar av krut över kinesiska vintergator. Tuppens år exploderar in i historien.

Och på Suzanna´s Café flyttar kriget inomhus när ett färgat eldklot slår vårrullen av ätpinnarna för en gapande gäst. Axelväskan är full av dynamit och vedergällning är oundviklig. Kaoset tar inte paus förrän en elektrisk ledning förväxlas med en stubintråd och kvarteret slocknar med ett kort fräs. Ut ur röken rycker omedelbart den frivilliga brandkåren med skumsläckare och öl.

När polisen rullar in på sina motorcyklar vältrar sig redan natten i skum. Inget finns att rädda annat än en holländsk brandman som rasat igenom taket under den heroiska släckningen.

Under födelsen av Hundens år.

 

 


Lektion

 

Yangshou, Kina:

Carolyn och Jenny är två unga engelskor som bytt ut livet under industriskorstenarnas rök i Leeds och Manchester mot livet under industriskorstenarnas rök i Shaping. De är lärare. Eller har åtminstone blivit det i Kina.

När de första dagen kliver in i klassrummet där de skall undervisa tittar 65 par nyfikna 12-årsögon förväntansfullt på dem, redo att ta emot den juvel av visdom som skall skänkas till dem i form av det främmande språket. Ingen av dem har ännu uttalat ett enda engelskt ord.

Till att börja med får alla nya namn. En del väljer själva bland listan med namnförslag, medan andra döper sig till något de helt enkelt tycker låter bra eller som bara ser snyggt ut i skrift. De som inte alls kan bestämma sig är utelämnade åt Carolyns och Jennys fantasi. Därför har vissa av de små kinesiska barnen namn med en lätt indiansk touch över sig; namn som beskriver något av elevens mest framträdande karaktärsdrag. Eller kanske i vissa fall snarare lärarens humör.

Omdöpningsproceduren gör klassrummet fullt av små elever med intressanta namn. I högra bänkraden sitter till exempel Swastika och Christ sida vid sida, medan de mycket goda vännerna King och Kong håller till lite längre bak i mittenraden. Längst fram tindrar den lilla söta flickan Lettuce (sallad) med ögonen.

Men undervisningen är inte helt enkel. Ibland misströstar både Carolyn och Jenny. De tycker inte att barnen har någon snärt i konsonanterna. De faller liksom bort.

”Say after me Spanner (dumskalle): How old are you?”
”Haoåayu?”
”No Spanner, listen! How old are you?”
Det lilla kinesiska ansiktet skrynklas ihop i grimaser av koncentration.
”Haaoåoayuu?”
Och följs av ett stort förväntansfullt leende.
Jenny suckar uppgivet.
”Well, I´m fine thanks.”