Månadsarkiv: mars 2011

Hjältar

 

Torres del Paine, Chile:

Det är ingen tävling. Möjligtvis finns det de som ser det så, men gör man det är man alltid en förlorare. Det finns alltid de som är värre.

Från entrén vid Lago del Toro sneddar vi över sensommargräset fram mot Río Grey som vi följer motströms tills den gör en skarp gir mot sydväst. Vi fortsätter norrut mot Lago Pehoe och framför oss sträcker sig Torres del Paines armé av granittorn upp mot en morgontrött himmel. I en sänka mot slutet av dagen, mellan kullarna vid sjöns norra strand ligger en refugio som har både kaffe, värme och sällskap.

Bland tre engelskor och ett holländskt par blir vi stugans hjältar när vi berättar om vår cykeltur från Santiago. Det är äventyret i deras öron. Vilken resa! De avundas oss modet och envisheten, lyssnar uppmärksamt på berättelserna om vinden och gruset. Vi sträcker på oss och brer på.

Då kliver Massimo in i stugan. Han är en lång mörkögd italienare med hollywoodleende, Jonny Deppfrisyr och rock´n´rollskägg. Latinskt självsäker med ett stänk av charmig ödmjukhet, undrar han om han får slå sig ner. Han tar i hand, kysser flickorna på kind och berättar att han cyklat ensam från Alaska till Eldslandet och nu är på väg uppåt igen.

Vi ursäktar oss och går ut och slår upp vårt tält.

 


Arv

 

Estancia Tapi Aike, Argentina:

Hos Victoria Viel, på den en gång stolta estancian Tapi Aike, söker vi skydd från stormen. Från värmen framför brasan kan vi genom stora salongsfönster se de majestätiska granitspirorna i nationalparken Torres del Paine resa sig vid slutet av pampas. Victoria serverar kaffe och smörgåsar.

Det börjar bli kalla nätter. Vi har sovit i en urblåst buss vid en polispostering och frusit som hundar natten innan, och det känns fint att sitta i värmen framför elden. Vi har inte stor lust att ge oss ut på cyklarna igen.

”Måtte det bara inte bli en vinter som den förra,” ber Victoria.

Vintern -95 var den strängaste på mycket länge. Snön drev upp till taken på husen och hälften av gårdens trettiotusen får frös ihjäl tillsammans med trehundra kor.

”Något av en katastrof,” konstaterar Victoria Viel lakoniskt.

Vi bestämmer oss för att vara kvar över natten. Innan Victoria gifte sig hette hon Braun, ett namn som är djupt inristat i Patagoniens historia. Hennes framtids öde bestämdes den dag en fattig baltisk emigrant beslutade sig för att lämna det lilla han hade och segla västerut mot ett nytt liv. Efter den långa resan över Atlanten anlöpte det tyska skeppet Sakara Punta Arenas 1873 och Victorias farfars far Elias Braun landsteg som en av de första lycksökarna i ett nästan obefolkat Patagonien.

Det nya landet uppfyllde mer än väl don Elias drömmar och fyrtioett år senare var hans son, Mauricio Braun på väg att skapa en förmögenhet bortom all rimlighet. I huvudsak var den baserad på höga ullpriser och billig arbetskraft, en kombination som var sällsynt lyckad på Patagoniens oändliga grässlätter. Han byggde Tapi Aike som en av de första stora fårestanciorna, med materiel som i minsta detalj var importerat från Tyskland. Endast det bästa var gott nog för en så rik man.

”…mycket rik,” nickar Victoria bekräftande och visar ett tummat 50-talsexemplar av Time Magazine som berättar historien om den patagonske ullbaronen Mauricio Braun, en av världens rikaste män när det begav sig.

Vi tittar på inramade svartvita fotografier i hallen. Ett familjeporträtt från palatset i Buenos Aires, där don Mauricio är omgiven av sin generöst tilltagna familj. Kostymer och klänningar. Leenden. Och alla de händer, alla de fingrar som det mesta av den ofantliga förmögenheten sedan rann igenom.

”Den här bilden kan ni se på muséet i Punta Arenas också,” försäkrar Victoria innan hon går ut i stormen igen för att ta hand om lite fallfrukt att göra sylt på. Hon pekar på en liten flicka i prålig klänning.

”Det där är förresten jag .”

 


Tävling

 

Patagonien, Argentina:

Bebbens ögon är fulla av tårar. Ansiktsfärgen börjar vandra mot lila och nyllet är hopskrynklat som en punkterad plastboll. Han grimaserar plågat och det syns att han verkligen lider. Vi skrattar hysteriskt.

När han hämtat sig från den inledande chocken snyftar han lite och håller upp tummen och pekfingret framför sig. Vi hade anat redan när han lyckades vidga näsborren som ett boaormsgap i färd med att svälja en antilop, att här är något stort på gång. Och när vi gemensamt räknar ihop skörden kan vi riktigt känna smärtan, men också förstå att det var värt den.

Tolv stycken, en hel tuva. Oslagbart.
Alla inser att näshårsryckartävlingen är avgjord.

 


Vinstlott

 

Tres Lagos, Argentina:

Det enda hospedajet i Tres Lagos tar nästan hundra spänn för en säng i ett trångt litet rum med en vattenlös dusch i en svinkall toalett som luktar skit.

Det är ingen vinstlott.

Teven på restaurangen i Tres Lagos kan inte bestämma sig. Ibland tror den att den är en färgteve, ibland att den bara är svartvit. Ibland vill den visa argentinsk såpopera, ibland fotboll. Ibland både och.

Det är ingen vinstlott.

Den enda trottoaren på gatan i Tres Lagos har en gång varit täckt av betong. Nu ser den ut som en frusen farled där en isbrytare just gått fram. Närmaste asfaltsplätt ligger tretton mil söderut. Norrut är det nästan femtio och österut tjugofem. Åt väster finns ingen asfalt alls. Tre småtjejer snubblar fram längs trottoaren på nya inlines.

Det är ingen vinstlott.

Restaurangen i Tres Lagos har biffstek och kalla öl på enlitersflaska.

Det är jackpot.

 


Vind

 

Ruta 40, Argentina:

Den kommer från väster, från södra Stilla Havet, och hamrar oavbrutet in över land. Över den stora glaciär, Campo Hielo del Sur, som täcker Andernas rygg kyls den av och dansar bitande kall nerför bergssidorna på andra sidan, ut över pampas oändliga platthet. Och där på de väldiga grässlätterna finns ingenting som tar emot. Utom vi.

I en ojämn brottningsmatch försöker vi ta oss söderut. Vi har naturligtvis hört om the roaring forties och the screaming fifties men tycker att distiktionerna av vindens ljud känns rätt oväsentliga. Tyst är den aldrig. Den visslar fram med tjugo meter per sekund, dygnet runt. Den förvandlar trevliga chokladkaksraster till isande energipåfyllningsförsök av ond nödvändighet, den kryddar middagspastan med ett tunt lager sand och den gör tystnaden till en ouppnåelig lyx. Palma cyklar med öronproppar.

Cyklingen avgörs helt av hur vägen svänger. Eftersom vinden alltid kommer från väster och vi från norr, är högersvängar en mardröm och vänstersvängar en tipsvinst. Vi spanar fram mot slutet av vägen och tycker oss alltid ana att gruset viker av åt vänster.

Om det verkligen är så, rasar vi med i fantastiska surfar. Vi rider fram på vinden i 40-50 kilometer i timman, utan att behöva röra pedalerna. I de värsta byarna känner vi hur det bara bär iväg. Siffrorna i datorn skenar, vi kramar svetten ur cykelhandtagen och försöker hålla oss i bilarnas hjulspår och undvika vallarna av lösgrus däremellan. Det är en overklighetskänsla, det är inte cykling längre.

Det är det inte heller när vägen svänger höger, upp mot vinden. Högersvängar kan omöjliggöra alla försök att ta sig fram på hojen. Det är komedi, det är velocipedrodeo. Det är Jaques Tati på fyllan i en gammal svartvit fars. Vi yr omkring som tomma chipspåsar i gruset. Blåser okontrollerat runt över vägen, upp och ner ur dikena, som i Monty Pythons maraton för inkontinenta. Den som kan hålla sig i sadeln är i ledningen.

Kommer vinden snett från sidan lutar vi oss mot den och försöker hålla kursen så länge vi orkar. En vindby eller ett ögonblicks tappad koncentration skickar direkt ner oss i diket. Om vägen pekar rakt mot vinden är sadeln bara en dröm. Då ligger vi på rulle efter varann som ett vandrande lagtempolag och släpar oss fram meter efter meter i gruset. I väntan på nästa vänstersväng.

I väntan på Tres Lagos.

 


Hotel las Horquetas

 

Ruta 40, Argentina:

Hotel Las Horquetas har ett anspråkslöst yttre. Slitet och förfallet. Från vägen verkar det igenbommat, rent av. En misslyckad satsning, tänker vi. Som Hotel Rio Olnie tidigare på dagen, där en död uppsvälld häst på gårdsplanen utanför det raserade stenhuset var det mest levande när vi kom förbi.

Men Las Horquetas lever. Rafael putsar bardisken i väntan på gäster och hans bordercollie Nellie talar om för honom att vi rullar in. Han är glad över sällskapet, det händer inte så ofta att någon är kvar över natten. De få som kommer förbi stannar i allmänhet bara för en lunch eller en mugg maté innan de ger sig av igen. Ingen vill stanna längre än nödvändigt i Den Stora Ödsligheten.

De vanligaste kunderna är vägjobbarna. Ibland när de har arbete i närheten händer det att ett par gubbar svänger in med sin vägskrapa och låter dieseln stå och hosta på gården medan de tar en stänkare i baren. Men inte heller det händer så ofta. För det mesta får Rafael och Nellie ha kvällarna helt för sig själva. Och dagarna.

Och det trots att hotellet är utmärkt på världskartan. Som enda punkt längs de 35 milen mellan Bajo Caracoles och Tres Lagos berättar GeoCenters World Map över Sydamerikas södra region om Hotel Las Horquetas. Ett sånt förärande ger föreställningar om en anläggning av annan klass än den hög av plåt och sten som möter oss där i eftermiddagssolen. Men ödsligheten på Patagoniens grässlätter är så stor att nästan varje hus hamnar på världskartan.

Rafael är 69 år och gör sin första säsong som hotelldirektör. Hans läderansikte nickar bekräftande i skenet från gaslampan när han stolt förklarar att han är en äkta patagonier. Han serverar lammasado med kokt potatis och grönsaker och häller upp vino tinto i en saftkaraff från den stora korgklädda damejeannen under bardisken. Bebben, som fyller år, får en lokal whisky inslagen i svenska flaggan och vi skålar och fyller upp de tjocka duralexglasen igen.

När mörkret kommer tar vi fram hotellets gitarr och sjunger Uffe och Neil Young och gamla Eldkvarnlåtar och månen lyser nästan full över pampas oändlighet utanför. Bebben säger att det är den bästa födelsedag han nånsin haft.

 


Väg 40

 

Ruta 40, Argentina:

Där asfalten tar slut börjar väg 40. Den lilla byn Perito Moreno upphör bakom oss och vi ser gruset ringla iväg söderut mellan grässlätter och mesaplatåer under en blå himmel. Världen blir stor framför våra ögon och vi krymper till atomer i skapelsen.

Drygt sextiofem mil längre fram, strax söder om den femtionde breddgraden, leder en kort snutt asfalt in till El Calafate, som är nästa ettappmål. På vägen dit finns en by, en bensinstation och tre vägkorsningar, men inte så värst mycket mer av mänskliga fingeravtryck. Cyklarna är laddade med pasta och vatten och chokladkakor. Vi klarar oss ett tag. Vi hoppas att viljan också räcker hela vägen.

Inte många kör väg 40. Nästan ingen cyklar den. Det finns inga allmäna transportmedel och skulle cykeln ge upp på fel ställe kan det handla om dagar innan man kommer nånstans. Ganska få lockas av såna utsikter. De flesta försöker ordna en lift i Perito Moreno, tar bussen via Río Gallegos eller rent av flyger.

Men ödsligheten längs väg 40 lever. Nyfikna flockar av guanacos skrider fram över slätterna med frihetens oefterhärmliga skönhet. Urtidsdesignade bältdjur kryper sakta över vägen framför oss, sydamerikanska strutsar, ñandús, struttar fram över pampas med fladdrande fjädrar och kondorer cirklar högt i himlen ovanför.

Väg 40 är ett fantastiskt möte med naturen. Och med några av de få människor som ändå lever där.

 


Kontraster

 

Coihaique, Chile:

Måndag 26/2, förmiddag:

På en högplatå i Anderna söder om Coihaique vänder vägen på ett krön och ger oss en illusion av att vinden dör. Allt tystnar. Molnskuggor stryker fram över landskapet där den svarta asfalten ligger konstgjort utslängd som ett lakritssnöre på en marsipantårta. Luften är en påse halstabletter och cumulustussar seglar omkring som radiobilar i himlen. Solen fungerar plötsligt igen.

Vänster fil är svart som espresso, avspärrad, och förbjuden, men också nylagt marmorgolvsslät och oemotståndlig. Vi cyklar i ett vacuum. Det finns inget motstånd, det behövs ingen kraft. Ingen ansträngning. Kilometerräknaren rullar som symbolerna i en enarmad bandit och vi känner oss som Bernt Johansson, när han gjorde sitt motorcykelryck i Montreal. Oslagbara. Vinandet av däcken mot asfalten stiger i frekvens när vägens lutning tippar oss fram över styret. I övrigt, inte ett ljud.

Inget motstånd när Andernas grönbruna sluttningar rycks bakåt, som bilder vid snabba filmpanoreringar, vid sidan om oss. Vi är livrädda och överlyckliga och krymper oss till aerodynamiska ideal bakom styret, sneglande på hastighetsmätaren:
Åttio kilometer i timmen!

 

Måndag 26/2 eftermiddag:

Asfalten överger oss. Trots vår villkorslösa kärlek. Den fortsätter till Balmaceda, Chiles gränsstation vid Paso Valle Huemules, och vi tar av mot syd och sen mot sydväst. Mot vinden, i gruset.

Tvättbrädspartierna, hålorna och de stora lösa stenarna skrattar åt oss. De lurar in oss i dalgångar där vinden boxar oss i magen och skuggornas kyla metodiskt gräver sig in genom lagren av kläder. Normala växlar blir bara vackra drömmar. De enda lägen som är lätta nog är de där man normalt sett tror att man tappat kedjan. Vi har maxtryck i pedalerna men står still. Knackar på cykeldatorn för att se om den har gått sönder. Inget händer. Bara tiden går. Siffrorna är låsta på sju kilometer i timman och vi får sura uppstötningar av mjölksyra. Det kan inte stämma.

Ett bältdjur tutar och kryper förbi oss. En gipsad amerikansk maratonlöpare med stomatoltänder joggar leende upp bredvid oss innan han skyndar vidare. Eller inbillar vi oss?

Palma räknar tiometerspasseringar på datorn och konstaterar klokt:
”Herren ger och herren tar.”

 


La Pincoya

 

Moraledakanalen, Chile:

På ryggen är det varmt men i ansiktet har vi en kall vind. Vi sitter på en hög trossar, lutade mot skorstenen på M/S La Pincoya. Den blyertsgrå dagen har övergått i svart natt och vi stävar söderut i Moraledakanalen. Från Quellon på sydspetsen av Chiloé, chiles största ö, till Puerto Chacabuco i den elfte regionen.

Folk kräktes ordentligt på det öppna vattnet över Golfo de Corcovado, men i skydd av öarna i Chonosarkipelagen är det lugnt och fint. En och annan stjärnbild visar sig på ställen i himlen där molnen glömt att täppa till. Vi pratar om havets oupphörlighet. Hur det aldrig slutar, varken i rum eller rörelse. Havets för evigt pågående dynamik, outtröttligheten som får det mesta att vid en jämförelse verka litet.

Och Bebben berättar (ännu en gång) om när han hittade den franske ensamseglaren Jean på en marina på Kanarieöarna och liftade med över Atlanten, till Västindien. Om sjösjukan och stormen och om passen vid rodret, då man kunde låta tankarna löpa linan ut, utan att något störde. Och om inseglingen i gryningsdiset till Kap Verde, där fiskarna vittjade sina nät i strandkanten.

”Det var magiskt. Det var som omslaget till en gammal OÄ-bok.”

På Isla Ascensión, i byn Melinka tar lördagsdiskot en paus när La Pincoya lägger till. Öbyns få ungdomar strömmar ut från spegelbollens regnbågsreflexer, fulla av technodunk och pisco och följer intresserat av- och pålastningen. En rolig halvtimma i den nästan totala isoleringen.

En alltför nyfiken hund som inte lyckas komma av innan vi kastar loss, får flytta med till Puerto Chacabuco. Den kanske väljer själv?

 


Kalas

Bariloche, Argentina:

Bariloche är ett fint ställe för ett kalas. Provsmakning av nationens vin på gräset utanför de centraleuropeiskt inspirerade stenhusen vid Centro Civico. Solsken. Utsikt mot Lago Nahuelhuapi och fyra vackra mandelögda Gabriela Sabatinis.

Vi lyckas inte skugga Bebben helt igenom natten. Det blir en omöjlighet efter några onödigt starka pisco och en tango bland borden på Cocodrilos med den vackra fröken Claudia. Tyvärr har vi bara en nyckel till rummet vi hyr av den buttra gamla tyskan. Det är olyckligt, men Bebben inser naturligtvis själv på morgonen att han är tvungen att ersätta fönsterrutan han gick in genom när han kom hem.

Det blir en lång söndag i ett stekhett Bariloche, men vetskapen om Bebbens ändlösa promenader i de branta backarna, gör kampen med dagen så mycket lättare för mig och Anders. Huvudvärken jagas bort av bilderna på Bebben svettandes längs trottoarerna med illamåendet skummande som en nyupphälld öl i halsen, och en fönsterram hängande runt nacken, som bara blir tyngre och tyngre.

Det visar sig att det är mycket besvärligt att hitta en glasmästare som har lust att jobba extra på söndag eftermiddag, när skithus och papegojfitta är de enda spanska ord man kan.

Men det går.