Månadsarkiv: april 2011

Vägen till Bluff

Bluff, Nya Zeeland: 

Jag är framme. Bomber och granater! I mål. Jag har rullat igenom den lilla staden Bluff, ut till Stirling View Point, som markerar slutet av vägen, slutet av Nya Zeelands fastland. Om man nu kan säga så om en ö?

Den här gången är det mer en stillsam tillfredställelse än översvallande lycka. Det är inte första gången längre, men det känns ändå väldigt bra. Definitivt så bra att jag tror att jag är värd några Bluff-ostron och ett par DB Draught.

Härifrån kommer jag inte längre söderut. Stewart Island skymtar därute i havet, men den multiarmade skylten vid sidan om mig talar om att ännu en cykelutflykt är över. Att den faktiskt ligger bakom mig nu, utsträckt i hela sin längd, den jag kom för att cykla:

Vägen till Bluff.


Immigrant: 4 år

Invercargill, Nya Zeeland: 

”Börjar så smått hämta mig. Komma i form igen.”
David Crag trampar fram bredvid mig på sin Peugeot-racer. Med Elleccitights, Cannondaletröja, Oakleybrillor och gul flourocerande frigolithjälm.
”Vad gillar du hojen? Köpte den för 250 dollar. Otroligt, eller hur?”
”Otroligt!” Jag håller med.
”Femton år gammal och kedjan hade aldrig varit uppe på 52-kuggarn. Vad kallar du det?”
”Otroligt!”

David kom till Nya Zeeland med full ryggsäck och tom plånbok. Luffade runt, försökte jobba lite extra och upptäckte snart att han som industrielektriker var något av en raritet. Jobben regnade över honom. Och det var mer än man kunde säga att de gjorde hemma i förorterna till Manchester. Så David jobbade och jobbade och tjänade pengar och jobbade och trivdes. United var inte en tillräckligt stark anledning att åka hem igen. Så han blev kvar.

”Europa,” säger han. ”Det går åt helvete med Europa. Att Sverige är bankrutt vet ju alla och England skall vi inte ens snacka om. Men nu har tydligen Tyskland också gått i konkurs. Är det sant?”

Det är snart fyra år sedan han kom till Nya Zeeland och i ”världens renaste land” har han sedan dess jobbat ihop till en tomt i Wanaka, egen fästmö och en sju månaders konvalescens från en överdos av magnetism.

”Aluminiumsmältverket i Tiwai,” säger han och pekar över axeln. ”Var där ett halvår. Dödligt ställe. Öppna din plånbok, viska Tiwai och magnetremsorna på dina kontokort är soprena. Ruskigt! Gå fram till  grindarna och titta in och din klocka går en halvtimme fel. Vad säger du om det?”
”Otroligt!”


Lånad tid

Invercargill, Nya Zeeland: 

I Invercargill besöker jag Southland Museum and Art Gallery. Det är, som det heter, en lisa för själen. Ett bra sätt att hejda den tilltagande kulturella averkning jag känner att jag börjar drabbas av. Det är lätt hänt för en ensam aluminiumryttare. Man kanske kan leva på vacker natur, sköna möten och ädelostpasta enbart, men det är inte dumt att få andra perspektiv ibland.

Jag ser ett fantastiskt bildspel av Andris Apse om naturen på Nya Zeelands i stort sett obebodda subantarktiska öar. Sen tittar jag på Tuataras, ödleliknande forntidsdjur som fortfarande lever på några små öar i landet. De är ett slags levande tvåhundrafemtio miljoner år gamla fornlämningar som glömde dö ut tillsammans med dinosaurierna.

Men det är uppenbart att de lever på lånad tid. De kommer förstås att dö. Försvinna. Utrotas. Liksom naturligtvis också det liv, som Andris Apse berättade om i sitt bildspel, snart kommer att försvinna. Det livet, den miljön och de arterna kommer också att dö ut. Precis som hundratals andra livsformer dör ut på planeten. Varje dag. De har alla levt på lånad tid. Ibland i miljoner år, vilket är ganska länge. Men ändå: Lånad tid.

Och västkustens glaciärer, de nyfikna höghöjdspapegojorna, de gigantiska kauriträden, allt det som gett innehåll åt min resa kommer också att dö. De starka kanske håller ut ett tag till, men tiden är lånad. De kommer att försvinna.

Och vi vet att vi inte längre kan skylla på evolutionen.

Är vi inte helt ute och cyklar?


Hoppet

Queenstown, Nya Zeeland: 

1986 gjorde han hoppet. A.J. Hackett lät sig en gråmulen morgon falla från Eiffeltornet med en gummistropp fastbunden kring fötterna. Fallet blev ett slags illustration av hela hans idé, där en chockad publik andades ut när han bromsades upp två meter från asfaltsdöden och steg mot höjderna igen. Bokstavligt och bildligt.

Efter massiv publicitet återvände han med sin kompis och partner Henry Van Asch till Queenstown och började sälja kommersiella bungyjumps från en gammal bro 43 meter över Kawaraufloden. Det blev en hit. Minst sagt. Åtta år senare har A.J. Hackett Bungy låtit närmare en miljon människor falla från broar, torn och viadukter. Verksamheten i Queenstown är utökad med bron över Skippers canyon och ett 300-metershopp från helikopter. Företaget har också hoppställen på Bali, i Normandie, Las Vegas och Cairns. Det är big business och en värdering av gummibandsfirman i slutet av 1996 stannade på sju miljoner dollar.

1997 gör jag hoppet. Åker Landrover i hällande regn förbi Gorilla Rock, genom Hell´s Gate och upp i Skipper´s Canyon på den gamla guldgrävarvägen som med största nöd undviker att halka av bergen ner i Shotover River. Framme vid bron virar en ofattbart cool kille en våt handduk kring mina vrister. Han kallar sig ”jumpmaster” och påstår att Kenny Rogers är countryns Pearl Jam. Det är svårt att lita på en människa som påstår nåt sånt.

Ändå står jag som Greg Louganis längst ut på avsatsen, 71 meter ovanför floden, samlad och koncentrerad. Ler in i kameran och flyger. Flyger ner i ravinen med alla sensorer på Red Alert. Öppen.

Är jag rädd? Är jag lycklig? Bara fascinerad, tror jag. Duschad av en ny sensation. Flygande. Vaken. Levande. Och döende. Naturligtvis döende.

Men några meter och ett andetag från mötet med tidens slut benådas jag, frälst av hopbuntade gummibandskilometrar och herr Hacketts strävan efter mer dollar. Jag seglar mot himlen igen, medveten om att jag är blåst. Dränerad på drygt femhundra spänn. Biten i halsen av städernas Dracula.

Men det skiter jag i, för jag har flugit.
Och det ingår en t-shirt.


Äventyr

Queenstown, Nya Zeeland: 

Livet är ett äventyr, äventyret är livet! Nya Zeeland är världens äventyrsland och Queenstown är landets äventyrsstad. Queenstown är livet!

Nya Zeeland är adrenalinfloder och stroboskoppuls. Queenstown är halsgropar fulla av hjärtan och maggropar fulla av kittel. Lev! Hoppa fallskärm, fall från en bro eller flyg skärm! Regnskogsvandra, åk på sälsafari eller paddla kajak! Rid, cykla mountainbike, flyg, åk båt, vespa, ånglok eller helikopter! Hyr jetski, vindsurfa eller forsränn! Vaska guld, klipp får eller kryp i grottor! Flodsurfa, klippklättra, åk jetbåt eller sandpulka! Leta pingviner, simma med delfiner, flugfiska, skjut rådjur! Glaciärvandra, segla katamaran, snorkla, vrakdyk, ruinera dig, drunkna i fyrfärgsbroschyrer, bli överkörd av luftkonditionerade minibusskaravaner eller söndertrampad av tyska turistarméer!

Nya Zeeland är en ocean av måsten. Allt är en attraktion, allt är en oförglömlig erfarenhet. Allt saknar motstycke, allt är nånting du inte får missa. Allt är ett äventyr.

Till och med tåglinjen mellan Christchurch och Picton påstås vara det: ”An adventure between mountain and sea.” Jösses! När blev en 35 mil lång ordinär tågresa i ett effektivt välordnat västerländskt tidtabellshållande platsbiljettssamhälle ett äventyr? I Kina, Equador eller Uganda, kanske. Men i Nya Zeeland? Knappast!

Nya Zealand är en turistfabrik och Queenstown en adrenalinverkstad. Äventyret är inslaget med glänsande papper och rosett. Vildheten är sandpapprad, friheten går i koppel och äventyret är anpassat till japanska fötter i italienska lackskor.

I Nya Zeeland finns så mycket äventyr att äventyret nästan blir omöjligt att hitta.


Skönhet

Västkusten, Sydön, Nya Zeeland: 

Många säger att Nya Zeeland är vackert, och även om bedömningen av skönhet naturligtvis är subjektiv, så kan man nog anta att det är ofarligt att påstå att det är sant. Nya Zeeland är vackert. Speciellt sydön.

Sydöns västkust är en smal remsa land inklämd mellan bergen och havet. Vädersystemen som kommer dundrande från Australien orkar inte över topparna och tvingas släppa all sin nederbörd väster om bergen. Det innebär mellan fem- och sjutusen millimeter regn per år. Det är nästan tio gånger så mycket regn som i Sverige.

Men det är också just det som är förutsättningen för bergssluttningarnas täta regnskogsgrönska, det är det som matar bergstopparna med den snö som gnistrar i solen och som ger näring åt glaciärerna som kanar ner från höjderna mot havet. Det är de förutsättningarna som gör Nya Zeelands sydö så enastående vacker. Men regnig.

När jag rullar över krönet på Haastpasset till den andra sidan bergen har jag haft tio dagar med blå himmel. Det har inte fallit en regndroppe. En overklig tur. Jag har trampat fram med starka ben och heliumhumör i ett naturunder av skönhet. En ensam aluminiumryttare på en sträng av asfalt.

Som en snigel på en ros.


Immigrant: 40 år

Lake Paringa, Nya Zeeland:

Stuart McGregor väntar på regnbågen vid Lake Paringas strand. Han har en hopfällbar husvagn, anabola mustascher och svårt skotskt dialekt. På fyrtio år i Nya Zeeland har han inte lyckats göra sig av med den. Han har helskotska stämband.

”Man kan bo var som helst i världen,” hävdar McGregor. ”Bara man har ett riktigt yrke och kan få tag på en tidning med resultaten från den skotska fotbollsligan.”
Han smuttar på ölen vi delar och missar inte tillfället att uttrycka sin glädje över att ”pojkarna” slagit Sverige i VM-kvalet. Han har koll. Följer med.
”Fotogen,” säger han, när han ser hur jag fäktas med sandflugorna.
”Drick lite fotogen! Då lämnar de dig ifred.”
Han hämtar en flaska i husvagnen.
”Man lär sig ett och annat knep, förstår du.”

Han skrockar och kliar sig på underarmarna, där klassiska sjömanstatueringar bekräftar hans livs resa. Som immigrationsstämplar i ett pass, lika eviga som stämpeln i hans inre från det gamla hemlandet. Rutorna har aldrig gått ur.

”Nej, var man bor är oväsentligt,” påstår han. ”Mekaniker kan man vara var som helst. På sjön eller på land, på norra halvklotet eller södra. Det spelar ingen roll.”

Men han bor naturligtvis i Dunedin, ”Nya Zeelands Edingburgh.”  Där har ett ungt lands bräckliga identitet fortfarande svårt att bli den färgstarkaste blomman i rabatten. Där kan Stuart McGregor fortfarande vara skotte efter fyra decennier i sitt nya hemland.

Han skruvar av korken på fotogenflaskan, tar en klunk och räcker över den till mig.
”Nej, var man bor spelar ingen roll alls,” säger han, tar sitt spö och vandrar bort för att fånga regnbågen.


Berömmelse

Harihari, Nya Zeeland: 

1931:
Det är den 7:e januari och ett litet propellerplan styr in över Nya Zeelands västkust. I cockpiten sitter australiern Guy Menzies och efter närmare tolv timmar i luften skriver han nu flyghistoria. Han är den förste som soloflugit över Tasmanska havet, och i sin maskin ”Southern Cross Jr,” svävar han in över land i total triumf.

Kanske tänker han på att han just i det här ögonblicket skapar en liten fil i historien åt sig själv och sin flygmaskin. Men att han också har med sig internationellt strålkastarljus till det lilla samhället han styr in mot är han knappast medveten om. Men så är det. För den här dagen kommer att leva kvar bland de fåtaliga husen därnere långt efter att han själv är död. Den här dagen kommer namnet Harihari att kablas ut över världen.

1997:
På en vägg i puben på Harihari Motor Inn hänger en vacker gammal träpropeller över ett gigantiskt handkolorerat foto av ett havererat litet flygplan. Landningen efter den heroiska flygningen blev nämligen som hämtad ur en gammal journalfilm, när det inbjudande fältet visade sig vara ett kärr och Southern Cross Jr. efter ett kort program rollar och loopingar stannade med buken i vädret och stjärten pekande i 45 graders vinkel upp mot himlen. Hjälten själv klarade sig oskadd men gjorde ett gyttjedyk i ren stumfilmsklass när han till slut lyckades få loss sin säkerhetssele. Och allt blev ihågkommet.

Ett litet svartvitt foto med byns (alla?) 48 invånare uppradade framför ”Southern Cross Jr.” kompletterar den lilla minnesutställning av byns stora stund i historien. I övrigt på väggarna i puben trängs två uppstoppade laxar med hjorthorn och tharhuvuden. Inget annat trängs i Harihari.

En skrynklig dam i aftonklänning spelar enarmad bandit i ett hörn, medan ett halvdussin herrar diskuterar rugby över några 12:or öl i baren. En fet tonårsgrabb övar rivstarter med en misshandlad pickup på gatan utanför. Någon som skulle kunna vara hans lillebror hänger ut genom rutan och gör obscena gester till tre småtjejer som byter skor på en häst. Affären har stängt.

Harihari skulle säkert inte ha något emot att ett litet aeroplan gjorde ett magplask i Lafountainekärret igen endera dagen.


Seniorer

Ross, Nya Zeeland: 

Åldrandet är bara matematik. Hur gammal man vill vara väljer man själv. Det visar Hans och Margret. De tycker att pensioneringen är en välsignelse som ger dem tid att göra vad de vill. Som att vandra bland världens berg, paddla kajak i världens skärgårdar eller trampa några hundra mil på cykel genom Nya Zeeland.

”It slows down the process of ageing,” säger Hans och får mig att inse att jag har många mil kvar att klämma ur benen. Det känns fint.

Han är en utvandrad österrikisk bergsguide som i den kanadensiska delen av Klippiga Bergen hittat både sin rätta kvinna och sin rätta plats på planeten. När tiden nu är deras egen upptäcker de resten av världen tillsammans. Och de gör det med stil och nyfikenhet, utan nostalgi och konservatism. De har inte köpt tesen att det var bättre förr. De reser med små backspeglar.

Jag möter dem första gången i Ross, en by som har sin berömmelse från det faktum att det var här som Hedervärde Roddy en lycklig dag 1907 såg dagens ljus. Roddy vägde 2.8 kilo och var den största guldklimp som hittades i Nya Zeeland under sekelskiftets guldrusch. Numera har ruschen i allra högsta grad bedarrat, men Ross kan i alla fall erbjuda kaffe och paj på en cowboyveranda i solen.

De kommer en stund efter mig. Bromsar in och stannar sina ultralätta titancyklar utanför fiket. På den högra skalmen till Margrets hiphopcoola solglasögon sträcker sig en backspegel fram till utkanten av hennes synfält. Själva spegeln är stor som en femtioöring och hela anordningen kan inte väga mycket mer än en glasspinne.

”Less is more,” tänker jag avundsjukt och sneglar på min gigantiska spegel, uråldrigt omodernt monterad på styret, som ett historiskt monument av rent hedenhösisk dignitet. Jag presenterar mig med en nick och en lätt imponerad kommentar. Hon ler och säger:

”You think this is cool? Check his!”
Jag tittar förvirrat på Hans och kan konstatera att han inte har någon backspegel. Då tar han av sig glasögonen och pekar på två ringfingernagelstora speglar monterade i övre yttre hörnet på insidan av vardera glaset.

Han ler och säger:
”Got to travel light when you get old.”


Present

Westport, Nya Zeeland: 

Det är med födelsedagar som med Lisebergsbesök. De tappar i betydelse med åren. Man gör liksom ingen reklam för dem längre, så det här året räknar jag inte med att det skall hurras för mig någon annanstans än i dagboken. Jag förväntar mig en normaldag i sadeln.

Men vägen mellan Inangahua och Westport är en födelsedagspresent bara den. Den tränger sig fram i Buller Gorge mellan tätbevuxna gröna regnskogsberg, slingrigt smygande vid sidan om vattnet i floddalen. Vid Hawkes Crag är den till och med inhuggen i berget som bildar en halvtunnel där bussar och lastbilar med nöd och näppe tar sig igenom. Jag rullar i solsken på min presentväg, med starka ben och heliumhumör. Livet smakar honung.

I Westport fortsätter uppvakningen när jag tar in på Bazil´s Hostel och hamnar i samma rum som de sydkoreanska bröderna Kim. De pekar chockat på mina cykelväskor som jag sprider ut på golvet, konstaterar att det är mycket packning och säger att min ”semester”…
”…must be velli hadd.”

Bröderna Kim har nämligen själva hyrt cyklar under dagen och trampat ut till sälkolonin vid Cape Foulwind. En utflykt på tre och en halv mil fram och tillbaka. Den tog dem fem timmar.

”Ååh, velli hadd!”

Jag säger som det är, att det är värst i början. Men man vänjer sig och efter sådär tvåhundra mil börjar det gå bra. Då krymper de sina ögon till myntinkast och fnittrar glatt. Sen vänder de sig mot varann och har ett hastigt jurysammanträde innan storebror Kim tömmer ut innehållet ur en ryggsäck på sängen. Det visar sig vara ett dussin rejäla presentförpackningar med koreanskt ginsengte, inslaget i vinrött glänsande papper. Jag har just kvalat in i de utvaldas skara och storebror Kim ger mig högtidligt ett paket.

”Plesent to you. Velli good. Make you stlåång,” säger han och gör en Mr. universumpose samtidigt som lillebror nickande klämmer på hans biceps.

Sen släcker vi ljuset och jag gör ändlösa lakanspiruetter när bröderna Kim som extranummer bjuder på sitt koreanska parsnarkningsprogram.

Och de vet inte ens att jag fyller år.