Månadsarkiv: maj 2011

Cykelsemester

Bohuslän, Sverige:

Vi har tagit oss igenom Kina och Vietnam, gnetat oss söderut genom Patagonien till världens sydligaste stad, vi har rullat tvärs igenom Nya Zeeland och åkt hiss upp och ner i längs Andernas rygg i Sydamerika. Cykelnörden är lite trött i benen och bloggen tar därför semester.

Men en idog långcyklare ger sig inte. Det finns många mil kvar att berätta om. När sommaren lider mot sitt slut åker vi till Afrika för en lång resa, vi korsar USA tillsammans, vi trampar söderut genom Europa från Nordkap till Istanbul och vi korsar Gobiöknen och världens tak, Tibet.

Tack för att ni läst och kommenterat. Ha en fin sommar så ses vi igen.


Sista perioden

Altiplano, Bolivia:

Från Copacabana, vid Titicacasjöns strand, är det upplopp. Vi har drygt femton mil till La Paz, som är cyklingens slutmål. Det är en vacker kuperad ettapp längs sjön den första tredjedelen och en lång platt transportsträcka över Bolivias altiplano resten av dagen. Punkteringsligan är egentligen avgjord sedan länge, men när jag får min femtonde punka är segern monumental. Eller förlusten, beroende på hur man vill se det. Norrmännen flinar lyckligt och Per och Håvard, som är helt punkafria tycker att jag ”måste köra lite mjukare.” Jag pumpar och surar. På mina tidigare långcyklingar har jag haft fyra punkteringar på tusen mil.

Livet är outgrundligt.

Incyklingen till La Paz är magisk. En mer än värdig avslutning på en resa. Från den karga ödsligheten på landsbygden rullar vi först in i El Alto, som känns som en ändlös dyster förort. Kilometrarna går långsamt, regnet vräker ner och vi undrar om vi någonsin skall komma fram.

Så plötsligt; från plattheten på drygt fyratusen meters höjd, faller vägen rakt ner över kanten till en gigantisk gryta där La Paz breder ut sig femhundra meter längre ner. En miljonstad gömd i en krater i Andernas högplatå. De små husen klättrar upp längs bergssidorna och bakom staden, som fond, reser sig Illimani 6.438 meter över havet. Det är en mäktig syn. En välregisserad avslutningsbild.

Vi gör en gemensam high five och rullar ner i regnet.
Utan filter.


Pass

La Raya, Peru:

Det är mest uppför från Cuzco. Svagt men konstant. Vi gnetar på upp mot cyklingens högsta punkt, Abra La Raya, ett av alla de pass i Anderna som vägarna är tvungna att krångla sig över. Det är tre plusgrader och regn när vi når dit upp, kalla men lyckliga, som man alltid är på toppen av en rejäl smiskare. En skylt visar att vi är 4.335 meter över havet och topparna på bergen intill är pudrade med snö.

På marken bredvid skylten sitter en indiankvinna och säljer hembakt bröd. Vi äter upp hela hennes förråd innan vi rullar vidare. Hon är glad, vi är glada. Världen ler.

Nu är det nerför.

Det drar ihop sig till Vasaloppstider. Vi är visserligen en bit från Sälen, men Trond och Per påstår att det innebär att deras kroppar kräver lite mer arbete de här dagarna. Träningspass. Det gör inte min. Den är mer än nöjd med det den får. Abra La Raya är ett pass som räcker gott. De talar om för mig och Håvard att vi kan lägga oss på rulle, så kör de in oss till Juliaca. Det låter enkelt.

Men det är det inte.


Verklighet

Combapata, Peru:

Combapata ligger elva mil och ett universum från Cuzco. Det är ett annat Peru, ett vanligare Peru. En plats som utvecklingen inte brytt sig så mycket om. En by som får klara sig själv. Utan turister.

Där får vi traska in till señora Rosa i speceriaffären vid torget för att checka in i ett av de två små rum som byns obemannade hotell har. Det ligger en bra bit därifrån och señora Rosas pojk Rodrigo följer med och visar vägen. Han låser upp, visar oss tillrätta och låser in oss när han går. Vi är tvungna att bryta oss ut på kvällen.

Frånvaron av toalett på rummet är inget vi är kinkiga med. Det kan man inte vara. Att det inte finns någon toalett på hotellet över huvud taget är lite mer ovanligt. Men så är det. Rodrigo visar ett hörn av gården, där vi kan göra det vi behöver, så kommer han på morgonen med spaden och skyfflar bort det. Eftersom Håvard är orolig i magen får Rodrigo skyffla ordentligt nästa morgon.

På kvällen går vi en liten promenad i byn. Vi äter på den av de två restaurangerna som har flest fungerande glödlampor. Menyn är färdig och kostar en knapp femma. Till förrätt får vi kotarmssoppa som mest liknar bitar av badande frottéhanddukar. Det är inget som stabiliserar magen på Håvard. Till maten beställer vi en stor läsk och fyra glas, men vi får bara ett. De andra två är upptagna.

Efter middagen går vi ut i duggregnet på det svagt upplysta och nästan öde torget. Eftersom det är fiesta har ett litet nöjesfält kommit till byn. Det finns två attraktioner och vi börjar med korkgevärsskytte. Man skall skjuta ner tjugo centimeter stora superhjältar av plast från en och en halv meters håll. Jag missar alla skott, men får ner en av Pers gubbar, en halvmeter åt höger. Per vinner på två träffar.

På bollkastningen tar jag revansch och får ner nio av tio burkar. Jag vinner ett paket kex som jag byter mot två citronkarameller. Sen är underhållningen slut.

Vi går hem och skiter på gården.


Krig

Cuzco, Peru:

På väg in mot Cuenca landade de första vattenballongerna i skallen på oss. De kom från ett fönster på en förbipasserande buss. Eftersom det ändå spöregnade gjorde det inte så mycket, men vi blev överraskade.

Så småningom får vi klart för oss att det inte är något personligt. Det känns bra. Anledningen är att det drar ihop sig till festivaltider där seriösa vattenkrig är en viktig ingrediens. Och som cyklist är man förstås ett lätt offer. Det har landat mer vatten på oss under vägen.

Kriget når sin kulmen i Cuzco på Alla Hjärtans Dag. Det är där det avgörande slaget står. Staden är en krigszon. Människor går omkring i solskenet med full regnmundering. Det faller hinkvis med vattenbomber från fönster, balkonger, tak och lastbilar. Vattenballonger viner som missiler genom luften och vattenkanoner avfyras från förbipasserande bilar. Ensamma prickskyttar ligger listigt utplacerade på strategiska ställen i stadens centrum. Ingen gata är säker, ingen plats är fredad. Det är krig, det är vansinne.

Det är skitkul.


Solporten

Machu Picchu, Peru:

Synen som väntar vid Solporten är essensen i tusentals människors resedrömmar. Vi äter havregrynsgröt och dricker kanelte i gryningen och ser det tysta tåg av förväntan som mödosamt tar sig de sista stegen uppför trappan till krönet.

Det är för just det här ögonblicket de flesta har kommit. Det är för det här ögonblickets skull som axlarna värker, svetten rinner nerför ryggarna och träningsvärken biter i benen. Det är för detta de skiljts från sina besparingar, hyrt ut sina lägenheter, tagit sina semestrar eller sabbatsår. Kanske är just det här ögonblicket själva anledningen till att de över huvud taget är i Sydamerika?

Att iaktta ansiktsuttrycken på människorna som stiger upp genom Solporten är att se drömmar uppfyllas. Jag tror faktiskt att det är att bevittna själva förkroppsligandet av Lycka.

Åt andra hållet finns en annan imponerande syn:
Machu Picchu.


Figurer

Nazca, Peru:

I Nazca blir vi vidrörda av det oförklarliga. De flesta historiska lämningar begriper man, även om de är imponerande i storlek och överdådighet. Kinesiska muren, Taj Mahal, de centralamerikanska mayastäderna. Man förstår varför de byggdes, man inser ändamålet. Men med figurerna i Nazca är det något annat.

Vi lyfter tidigt på morgonen i den fyrsitsiga Cessnan. Bara flygningen i den darriga lilla fågeln, över öknens grafiska skönhet, är en upplevelse. Färgerna, mönstren och de torra bergen. Och sedan; figurerna.

Den första figuren vi ser är en val som simmar i det torra ökengruset. Sedan dyker de upp en efter en; en hund, en apa, en ödla, en papegoja, en kolibri. Stora märkliga figurer av symetrisk perfektion, vissa över tvåhundra meter långa, som skapats genom att stenar, grus och de övre jordlagren rensats bort från marken. Varför?

Det är inget slumpens verk och figurerna går bara att urskilja från luften. På marken ser man inget. Varför skapar man konstverk man själv aldrig kan se?

Vi cirklar runt däruppe och tittar ner på de kanske tvåtusenfemhundra år gamla jätteteckningarna. Ett par händer, en spindel, en albatross med ett vingspann på över hundratrettio meter. Det är märkligt, magiskt och mystiskt. Det är en upplevelse som min hjärna inte riktigt räcker till för. Jag önskar att det inte skall ta slut, att vi skall fortsätta flyga tills jag förstår.

Men det gör jag aldrig.
En underbar obegriplighet.


Förbrödring

Natt, Peru: 

Vi är på väg i natten mellan Trujillo och Lima. Vi sover gott när bussen stannar på ett rastställe längs vägen. Vi tar chansen, yrar halvsovande av och radar sömnigt upp oss längs den galvaniserade rännan i herrummet. Jag lägger en rökare.

Den peruanske farbrorn bredvid mig börjar omedelbart skratta. Han tittar på mig och nickar uppskattande mellan skrattsalvorna. Han koncentrerar sig, knycklar fnissande ihop ansiktet och lyckas klämma fram en liten rökare själv, vilket gör att han skrattar dubbelt så mycket som tidigare. Han är mycket nöjd.

Då ansluter sig Håvard, som stått halvsovande på andra sidan den peruanske farbrorn, till sällskapslivet och bränner av en fullständigt formidabel rackarrökare. När skalvet upphört ser peruanen för ett kort ögonblick nästan chockad ut, innan han bryter ut i ett skrattanfall som gör att han nästan inte kan stå upp. Han låter som en PA-förstärkt skrattpåse från Butterick´s.

Ingen har sagt ett ord. Vi återvänder ut i natten och lägger oss i bussen igen.


Resa i tiden

Trujillo, Peru:

”Historia är spännande,” sa magister Pütter.
Han var min historielärare på högstadiet, en tid i livet när det mest historiska jag kunde relatera till var Beatles.
”Man kan faktiskt resa i tiden,” påstod han.
Vi förstod inte vad han menade. Vi tyckte han var en knäppskalle.

När Abrahan presenterar oss för sin kompis Cynthia tänker jag inte alls på magister Pütter. Hon är väldigt olik honom. Och till skillnad från Abrahan har Cynthia faktiskt rest i verkligheten. Hon har varit både i Japan och i Cuzco. Det ger henne en viss status. Nu studerar hon turism och vill gärna visa oss några av Trujillos sevärdheter.

Vi besöker Huaca del Sol och Huaca de la Luna, Solens och Månens tempel, två stora lertegelpyramider vid Río Moches södra strand, som är Mochicakulturens viktigaste lämningar och på sin tid förmodligen hela Amerikas största byggnader. Vi åker också till Chan Chan, huvudstaden i Chimuriket, en civilisation inklämd i tiden mellan Mochica och Inka, ungefär 900 – 1470 e.kr. Man tror att Chan Chan befolkades av femtiotusen människor och var dåtidens största stad i Amerika.

Cytnhia berättar om palatsens olika delar, om murarnas vackra dekorationer; fiskar, pelikaner och vågor, om månen och havet som Chimufolket dyrkade och ansåg hade större makt än solen. Hon säger att hon övar, men hon är livligt engagerad och stolt över sitt lands historia och över att kunna förmedla den. Hon är nitton år och vakar över oss som en gammal skolfröken. Som magister Pütter på den tiden. Brister vi i uppmärksamhet sticker hon till oss små kontrollfrågor eller ber oss upprepa vad hon just berättat. Vi kommer inte undan.

Det gör däremot Abrahan. Han sitter med sin lilla handväska och gäspar i skuggan vid entrén. Han är inte intresserad av Peru. Han är bara intresserad av världen.

Efter en lång dag i Trujillo börjar jag förstå vad magister Pütter menade. I Peru reser man i tiden. Det är spännande.


Turistfiskaren

Trujillo, Peru:

Abrahan sitter på Plaza de Armas i Trujillo, som han brukar. Där fångar han turister. Han är en mager peruansk student med en glittrig liten handväska och ett outsläckligt intresse för världen. Han suger i sig information om planeten genom alla tänkbara kanaler. Turister på Plaza de Armas är en.

Abrahan har knappt varit utanför stadsgränsen. Han har inte den möjligheten. Men när han inte kan ta sig ut i världen får han låta den komma till honom istället. Vi är en liten del av Det Stora Spännande och när vi rullar in på torget i Trujillo har vi kommit till Abrahans fiskevatten. Han lägger ut sitt nät och halar in oss.

Möten står överst på Abrahans lista över sätt att informera sig om läget på jorden. Det är information utan filter, mycket bättre än tidningar och teve. Man frågar vad man vill och får snabba, tydliga svar. Och om man bor i Trujillo, långt ifrån vad Abrahan betecknar som resten av världen, har man mycket frågor. Det verkar finnas hur många lappar som helst i frågelådan. Han släpper oss inte.

Internet är ett annat slags Plaza de Armas, ett annat torg. Där träffar Abrahan också människor som oss. Virtuella cyklister. Det är det näst bästa sättet att ta världen till sig, tycker han. När det visar sig att vi är skandinaver berättar han, något överraskande, att två av hans musikaliska favoriter för tillfället är Lisa Ekdahl och den norska gruppen Tre Små Kineser. Vi skrattar.

Det är inte längre så långt mellan Trondheim och Trujillo.
Det där nätet kanske inte är så dumt.