Månadsarkiv: oktober 2011

Ärevarv

Kapstaden, Sydafrika: 

Cape Argus Cycle Tour visar sig vara världens största cykellopp. Av över fyrtiotusen anmälda cyklister är det närmare trettiofemtusen som till slut tar sig i mål. En myriad av elitcyklister och motionärer som trampar ner mot Godahoppsudden och sedan uppåt, tillbaka till Kapstaden.

Att köra utan packning hade känts som fusk, så vi laddar på våra trettiofem kilo, som vanligt, och trampar med i smeten. Det är en riktigt fin cykling på kuperade vackra kustvägar mitt i en vilt vimlande folkfest. Vägarna är kantade av en enda sammanhängande lång hejarklack. Som på en solig femmil i Holmenkollen.

För de flesta som cyklar är loppet årets utmaning, men efter träningslägret vi just avslutat känns en elvamilare med sällskap, publik och täta drickastationer som en halvdag. Vi kan njuta fullt ut av en underbar avslutning på vårt afrikanska cykeläventyr. Vi utmärker oss förmodligen bland de ultralätta racercyklarna, och får en enda lång fyratimmarsapplåd.

Stående i pedalerna, bockar vi oss och låtsas att det är en applåd för hela vår långa Afrikatur.

Hollywoodslut finns.


Cirkelns slut

Kapstaden, Sydafrika: 

När vi rullar in i Kapstaden igen sluter vi cirkeln. Ända sedan vi strax söder om Malmesbury på avstånd kunde se Taffelbergen, har vi känt att det varit nära. Det har gått nästan fem månader, vi har korsat Kalahari och trampat oss runt hela den väg vi kom för. Vi har gjort det vi skulle.

Vi orienterar oss ner till Waterfront, där solen skiner. Det är lördag eftermiddag och ett vimlande folkliv. Liveband spelar och människor äter, dricker, umgås och har det bra. Vi slår oss ner och beställer in varsin kall Castle. Vi är värda det. Egentligen känner vi att vi är värda flera stycken. En bättre stämning och ett bättre läge för ett litet målgångsparty blir det knappast.

Men det finns en hake:
När vi rullade in i stan såg vi att det arrangeras ett cykellopp imorgon. Så efter nästan sexhundrasextio mil på cyklarna så betalar vi tvåhundrafemtio spänn per man för att få lov att cykla elva mil till.

Man kanske skulle låta undersöka sig ändå?


Herr Stewart

Garies, Sydafrika: 

Herr Stewart har aldrig lärt sig att lyssna. Vi träffar honom i den lilla staden Garies och han berättar gärna för oss hur saker och ting förhåller sig. När vi kommer på våra hojar frågar han hur långt vi cyklat och talar sen om, innan vi hunnit svara, att det för ett tag sen minsann bodde en fransman på hans pensionat, som cyklat tre gånger runt jorden och var med i Guinness rekordbok.

”Fantastiskt”, tycker vi.

Sen frågar han hur mycket våra cyklar väger, och förklarar i nästa andetag att han själv en gång haft en racerram som kostade tolvtusen spänn och gick att lyfta med lillfingret, och att fransmannens cykel vägde hundratio kilo, och att han varit med i Guinness rekordbok tre gånger.

”Fantastiskt”.
Det blir intressanta diskussioner med människor som herr Stewart.

Han är 64 år och sköter ett pensionat i Garies åt en vän. Har just tagit över som direktör. Fram till för ett år sedan var han gift och bodde i Vanrhynsdorp femton mil söderut, men när frun blev aktivt engagerad i Jehovas Vittnen fick herr Stewart nog, skiljde sig och flyttade.

Istället för en fru som talar i tungor har nu herr Stewart skaffat sig ny flickvän. Om man skall räkna riktigt noga så är de två stycken faktiskt, varav en är lite yngre än han själv. Fyrtio år yngre. Båda herr Stewarts flickvänner är svarta, medan han själv är vit, och han påstår att han tycker att alltihop är fantastiskt. En liten nytändning i livet, rent av.

”Man kan få allt för lite pengar i det här landet,” förklarar han.

Den enda släkt herr Stewart har kvar är lillbrorsan Eddie. För lite pengar han tjänat som utvandrat fotbollsproffs i engelska Wolverhampton, har Eddie köpt ett stort hus i Spanien, dit herr Stewart märkligt nog aldrig är bjuden. Men det gör inget, påstår han. Han behöver inte sin bror. Han behöver ingen släkt alls. Han dricker öl på verandan till sitt pensionat och säger att han tycker att livet i Garies är fint.

”Se själva”, säger han och pekar entusiastiskt ut bankdirektörens frus rumpa, när hon böjer sig framåt och lägger in ett par matkassar i sin bil på andra sidan gatan.

Men visst finns det moln på herr Stewarts himmel. Att han har svarta flickvänner sticker i ögonen på de inskränkta boerna i Garies.

”De tänker fortfarande apartheid,” förklarar han för oss.

Själv är han däremot ”open minded” och har alls inget emot att knulla svarta flickor. De är fina flickor båda två, försäkrar han, och tillägger för säkerhets skull i nästa andetag att:

”De flesta kaffers är förstås annars lata fyllos”.

Herr Stewart vill naturligtvis inte bryta mot den outtalade och självklara åsiktsöverenskommelse som vanligtvis råder mellan vita människor i ett svart land.


Hett

Nordoever, Namibia: 

Söder om Windhoek är Namibia lika stort som hela Sverige. Där bor sjuttiotusen människor. Tänk om det inte skulle finnas något annat i Sverige än Gävle.

Visst skulle det kännas tomt?

Och det är så södra Namibia känns. Tomt. De små träd vi kunde stanna och äta äpple under i Botswana är borta. Det mesta av den låga buskvegetationen har också fått ge upp. Här är öknen mer ökenlik.

Vi stannar aldrig om det inte finns skugga. Att stanna mitt i solen är för varmt. En punktering är jobbig här. Att sitta på cykeln och trampa sänker oftast temperaturen med drygt tio grader. Och jämfört med närmare sextio känns fyrtiofem svalt. Åtminstone relativt.

Men det finns nästan ingen skugga. Så vi cyklar. Rastplatserna som är byggda längs vägen för att ge resenärer lite skydd från solen har inte placerats ut med tanke på cyklister. Ibland önskar vi att de hade legat lite tätare. Det blir långa, heta pass på sadeln. När Mackan en dag tycker att han på avstånd hör en välkänd plingande melodi vet vi att det ändå är bäst att rasta och få i oss lite väska. Glassbilen kommer inte hit.

Ett stopp i solen gör också sadeln så varm att vi inte kan sitta på den. Vi får kyla av den succesivt. Sitta en stund, så länge vi klarar, stå upp en stund och sen sätta oss igen. Till slut går det bra. Samma sak är det med ramen och cykelns andra metalldelar. Aluminium är en bra värmeledare och de allra varmaste dagarna lutar man inte benet mot ramen ostraffat. Att cykeln är glödhet får en bokstavlig innebörd i Kalahari.

Det största bekymret med värmen är ändå inte cyklingen. Vi klarar det ganska bra. Det är värre att det aldrig blir svalt. Vi har nätter i tältet när temperaturen aldrig går under trettiofem grader. Det är svårt att sova. Vi ligger platt på ryggen och svettas. Försöker att inte röra oss. Det känns onödigt att bli av med vätska också under nätterna. Det borde vara nog med det vi gör av med på dagarna. Men det räcker att vi läser lite för fort så blir det sjöar av svett omkring oss i tältet. Vi dricker 15-20 liter om dagen, men pinkar inte en enda gång mellan nyår och slutet av februari.

När vi äntligen når Nordoever, gränspassagen mot Sydafrika, vid Oranjefloden, är vi urkramade. Vi har haft ett par långa dagar och längtar efter en dusch. Vi hittar en campingplats där vi slår upp tältet och installerar oss.

Duschvattnet förvaras, som vanligt, i stora behållare på taket till servicebyggnaden. Behållarna värms av solen och varmvatten får man sen från en vanlig beredare. Om man behöver.

Vi skruvar på kranarna och konstaterar att det är lite väl hett. När vi skruvat av allt varmvatten väntar vi en bra stund, men det hjälper inte. Det går inte att duscha.

Kallvattnet är för varmt.


Spökstad

Kolmanskop, Namibia: 

Ur diamantfebern föddes Kolmanskop. En stad på den afrikanska ökenkusten som enbart existerade tack vare fossiliserat kol. Ett samhälle i sanden, med några hundratal europeiska diamantfamiljer och all den svarta arbetskraft som behövdes för att bärga den ofattbara rikedomen.

Kolmanskop hade ett sjukhus med en av Afrikas första röntgenutrustningar, och vinkällare för att snabba på tillfrisknandet
för patienterna. Där fanns skola, isfabrik, affär med alla tänkbara europeiska lyxvaror och ett imponerande nöjespalats med bar, restaurang, bowlinghall, gymnastiksal och teater, dit utländska ensembler med jämna mellanrum skeppades in.

Mitt i öknen.

Diamonds are forever, men inte diamantstäder. Så småningom hittade man rikare fyndigheter längre söderut och gruvbolaget flyttade sitt högkvarter till Oranjemund. Kolmanskop, som varit byggt av drömmar, rikedom, lyx och glamour avfolkades och 1956, långt efter att flärden flyttat söderut, gav sig de sista sju familjerna av.

Kolmanskop blev en spökstad.

Nu har öknen tagit över. Långsamt, med naturens tidlösa outtröttlighet, har sanden tagit tillbaka det som människorna under några årtionden lånade. Några byggnader har renoverats och ett litet museum berättar historien om tiden då man räknade ädelstenar och drack fransk champagne. Men de flesta hus innehåller nu inget annat än flagnade tapeter, sönderblåsta väggar och drivor av sand.

Isfabrikens maskineri kommer aldrig mer att producera diamantvatten att kyla gruvdirektörernas drinkar med. Den smalspåriga rälsen som försvinner i öknen kommer aldrig mer att bära några diamantletare till gruvan. Från restaurangköket kommer aldrig mer några festmåltider att bäras ut och på läkarbostadens glasveranda kommer aldrig mer några cocktailparties att hållas.

Kolmanskop har haft sitt ögonblick i historien. En parentes av lycklighet omgiven av ett stort ingenting.

Som Uffe Bengtssons EM-guld i pingis.


Diamantfeber

Lüderitz, Namibia: 

I april 1908 hittade Zacharias Lewala en underlig sten vid järnvägsspåret mellan Lüderitz och Aus. Det visade sig vara en diamant, och folk strömmade till det lilla samhället Lüderitz från hela världen i en kaotisk jakt på rikedom. Fyndigheterna var så rika att man kunde promenera omkring i öknen och plocka diamanter från marken, med bara händerna.

Tyskland som hade lagt vantarna på Sydvästafrika kylde av diamantfebern genom att spärra av ett tjugofem mil långt och tio mil
brett område från Lüderitz ner till Oranjefloden, gränsen mot Sydafrika. Fortfarande, drygt nittio år senare, är området en avspärrad, förbjuden diamantbrytningzon, som man inte strosar in i utan tillstånd, om livet och hälsan är något man prioriterar.

Lüderitz blev centrum för den första vågen av diamantfeber och utvecklades till en liten välmående tysk stad på den Namibiska ökenkusten. Men med tiden försvann både tyskarna och diamanterna från Lüderitz omedelbara närhet, och nu är staden en underligt malplacerad, museal tysk kolonialrelik, isolerad i sitt utsatta läge på ökenkusten, långt ifrån allt annat. Vi tillbringar några dagar där. Tittar på rugby på sportbarens storbildsteve och iakttar livet i Lüderitz i det 21:a århundradet:

Bartendern har ett speciellt utseende. Som om Uffe ”Söndagsöppet” Larsson skulle ha bytt huvud med Rockys gamle motståndare, Mr.T. Han serverar öl till ett par förmodade glädjeflickor och några uppvaktande helgfyllos, medan det seriösa rugbytittandet leds av en högljudd fantast i samma frisyr som Frank Andersson hade i slutet av 70-talet. I övrigt är det lugnt.

Vi känner att det finns platser där man, trots att de är fina att besöka, inte vill tillbringa alla sina lördagar.


Fullt

Sossousvlei, Namibia:

När världen är som vackrast räcker tiden inte till. Intrycken tar så stor plats att de blir ohanterliga och varje givet tidsintervall är för snålt tilltaget för att kunna härbärgera alla sinnesrörelser. Känslorna får helt enkelt inte plats i ögonblicket.

Då är livet som allra bäst. Det är då jag lever som mest.

Så är det i Sossousvlei. Världen blir inte vackrare än så. Det är underligt, men skönhet når inte en större fulländning än den ansamling sandkorn från Kalahari, som sköljts ut i havet av Oranjefloden och lämnats längs Namibias kust, för att till slut bli förda av vinden till Namiböknens oändliga sandhav.

Måttet på skönhet är hur stort ledigt utrymme den lämnar i varje givet ögonblick.
I Sossousvlei är det fullt.

Det finns inte plats nog för den vandrande solen, de skiftande färgerna, de mjuka formerna och de vassa spetsarna på oryxantilopernas horn. Det ryms inte helt och hållet. Inte heller balansgången upp längs den skarpa kanten mellan ljus och mörker, mellan sol och skugga, mellan rött och svart kan fullständigt få plats i de ögonblick vi har till vårt förfogande.

Jag önskar att det kunde finnas en lagringsmöjlighet. Att jag kunde spara en del känslor till stunder där det inte är lika stor trängsel. Men det går inte.

Det enda som låter sig sparas är minnen.


Möten i Namibia

Namibia: 

Mariental är en av södra Namibias största städer. Där finns både bensinstation och spritbutik och säkert uppemot femtusen invånare. I snabbköpet möter vi en pratglad lokal lerduveskytt med ledigt knäppt skjorta och dansbandsfrisyr. Han tycker att det är fantastiskt att vi är från Sverige, för därifrån kommer ju också hans stora idol: Pia Hansen!

”Världens bästa lerduveskytt, olympiasegrarinnan, ni vet?”
Vi vet.
”Har träffat henne själv faktiskt”, påstår han mellan tuggorna på någon gråbrun oidentifierbar sörja som han bökar runt med i en stor kopp .
”En underbar kvinna”, hävdar han smackande.
”Och trevlig dessutom”.

Han har börjat spara för att kunna åka till Sverige och träna och bli lika bra som Pia. Det kan man inte bli i Namibia, säger han. Det saknas tränare. Av den anledningen missade han Sydney-OS. Och de flesta andra stora tävlingar också egentligen. Men nästa gång…

Vi tror på varje ord han säger. Vi nickar och önskar honom lycka till, går ut på gatan, tittar oss omkring och förstår att man inte hittar världens bästa tränare för lerduveskytte i Mariental.

En dag möter vi en naken lastbilschaufför. Han har stannat sin 18-metrare vid en rastplats där vi svänger in. På håll ser han ovanligt lättklädd ut, men vi tror att han kanske har kalsonger av sånt där tyg som kvinnliga konståkare har i sina strumpbyxor. För att det skall se ut som om de är barbenta. Eller att han åtminstone skall dra på sig ett par kortbrallor när vi kommer. Men icke! Han balanserar ogenerat runt sin nakna, svettiga 150- kilos lastbilschaufförskropp på rastplatsen och undrar om vi inte tycker att det är varmt?

Jovisst, tycker vi det.
Men ändå.

Vi möter också en del kameleonter på vägen. Många överkörda. Det beror nog på att kameleonterna inte riktigt begripit konceptet trafik. De har aldrig lärt sig att där är det faktiskt viktigt att synas. Istället praktiserar de sin gamla vanliga taktik, står blick stilla, smälter ihop med vägbanan och antar en grusvägsbrun eller asfaltsgrå färg. Och så smack! Det funkar i bushen men det lurar inte dieselmonstren.

På vägarna blir kameleonterna verkligen ett med sin omgivning.
I tragiskt bokstavlig mening.


Ökenregn

Toteng, Botswana: 

Det är den varmaste dagen hittills. Termometern på cykeldatorn visar fyrtiosju grader, vilket om man tar hänsyn till vindkylfaktorn, innebär att det åtminstone är en bra bit över femtio grader i solen. Vi skumpar dessutom fram på en dammig, gropig grusväg och jag har haft fyra punkteringar under förmiddagen. Vi skulle behöva en förändring.

Förändringen kommer söderifrån. Vi kan se den närma sig förvånansvärt fort. En tung, nästan svart molnfront marscherar fram över himlen, som en ondskans armé på förödelsetåg. Vi hör det avlägsna mullret och ser förtruppernas spjut av eld. Världen mörknar och det blåser upp kraftigt. De torra ökenbuskarna rasslar och de enstaka trädkronorna kastar sig desperat fram och tillbaka i det virvlande röda dammet. Och regnet kommer.

Vi försöker söka nåt slags skydd under ett träd. Det hjälper inte så mycket. Regnstället åker på medan regnet hamrar ner. Det skjuts ner från himlen, det faller inte. Och det når marken i en form som knappast kan kallas droppar. Det är snarare tätt stående solida pelare av väta som vi skall försöka samsas om utrymmet med. Groparna i den alldeles nyss torra, dammiga vägen fylls av en brunröd gegga. Värmen är borta. Gradantalet på termometern tickar baklänges, som sekunderna på en matchklocka.

På tjugo minuter faller temperaturen med över trettio grader.

Och plötsligt är det över. Föreställningen packar ihop och reser vidare norrut. Vi önskade oss en förändring, men tycker nästan att det var en överdrivet dramatisk uppvisning av naturkrafterna. Teatraliskt i överkant och inte riktigt trovärdigt egentligen. För oss hade varit varit bättre att sprida ut effekten lite över tid.

När vi trampar vidare är det redan plus fyrtio igen, och vägen håller på att torka.


En blomma i öknen

Okavango, Botswana: 

Okavangodeltat är en blomma i Kalahari. Det är slutstationen för den 1300 kilometer långa Okavangofloden, som blev Charles John Anderssons nemesis och som börjar sin resa i Angola, korsar Namibias Capriviremsa och till slut breder ut sig över Botswanas sand. Den torra, törstiga luften får 95% av flodens vatten att dunsta, och det mesta av det som blir kvar försvinner i Kalaharisanden. Ändå räcker det som blir över för att bilda ett delta av labyrintiska kanaler och små sjöar, som täcker en yta ungefär lika stor som Schweiz.

I tre dagar orienterar Foster oss fram genom deltat i sin gamla trämokoro. Stilla och tyst glider vi fram mellan deltats öar. Vi överraskar fåglar och vattenödlor bland vass, näckrosor och papyrus. Vi upplever naturen ur grodperspektiv, och när solen blir för stark mitt på dagen slår vi läger i en träddunge på någon av öarna. Vi läser Harry Martinsson
och Arto Paasilinna i skuggan under en mokolanipalm, eller badar i det grunda vattnet, nedsänkta på sandbottnen som två flodhästar i skydd från solen.

Egentligen är det för varmt just nu och därför är det lågsäsong i Okavango. Det gör inte oss något. Naturrupplevelsen är en tårta som man helst inte skall dela med alltför många samtidigt. Ju fler man är desto mindre bitar blir det till var och en. Ju färre röster som bryter tystnaden desto bättre. På tre dagar i Okavangodeltat träffar vi inte en enda annan turist.

Det blir stora bitar till oss.

Tidigt på morgnarna och sent på eftermiddagarna går vi på vandringssafaris. Foster guidar oss runt bland elefanter, giraffer, kudus, zebror och deltats andra djur. Att följa ett lejonspår eller närma sig en sex ton stor elefanthane till fots är en helt annan sak än i bil. Substanserna i kroppens kemiska laboratorium bubblar lite etxra. Speciellt när inte heller Foster är beväpnad med något annat än sitt oföränderliga lugn.

”I Okavango är djuren snälla,” försäkrar han. ”De anfaller inte människor.”
”Åtminstone väldigt sällan.”