Månadsarkiv: november 2011

Lyckokulor

San Diego, Kalifornien: 

Ibland blir de sista milen på en cykeltur en transportsträcka som bara skall klaras av. Men inte nu. Från Imperial Valley har vi ungefär tjugo mil till Stilla Havet. Det är inte så långt om man redan cyklat över femhundra. Men för att göra känslan av målgången lite starkare reser sig Coyotebergen tolvhundra meter rakt upp från Yuhaöknen. Som en vägg mellan oss och mållinjen. Det är i runda slängar tre mil uppförsbacke. Det gäller att trampa hela vägen. Ända in i kaklet, som det heter.

Men vid Ocean Beach i San Diego är det stopp. Härifrån kommer vi inte längre. Vi kramas och tittar ut över Stilla Havet. Ulrika fattar inte riktigt att vi verkligen är framme. Att vi inte skall sitta på cyklarna klockan åtta imorgon. Att det inte blir några fler frostiga morgnar och skitiga cykelkläder att dra på sig. Inga fler bagels vid vägkanten och inga saguarokaktusar som vinkar åt oss från öknen.

Det blir ingen mer cykling.

I Galveston, i Texas, för trehundra mil och två månader sedan, träffade vi Phil, en annan cyklande luffare. Han hade en liten hund i solglasögon i en cykelkorg på styret, och han gav oss två studsbollstuggummi och varsin lyckokula. De skulle ge oss en fin resa. När vi var framme hade kulorna gjort sitt och skulle offras i Stilla Havets vågor, sa han.

Nu har vi haft en fin resa.
Havet får våra kulor.
Plopp!

Annonser

Bråttom

Palo Verde, Kalifornien: 

I Palo Verde träffar vi Matt, en cyklande australiensare från Sydney. Matt älskar USA. Han har promenerat tvärs över landet tre gånger, men aldrig tidigare cyklat. Nu är han här för att korsa USA till fots för fjärde gången, men först vill han cykla från Kalifornien till Florida, som uppvärmning. För att komma i form.

Vi rullar in i Palo Verde redan vid tvåtiden efter en enkel dag. Byn är inte större än att alla får plats i baren, och Matt blir glad över ett par cykelkompisar. Han hade en jobbig tolvmilare dagen innan, som tog honom ett halvt dygn, inklusive tre avslutande timmar i mörker. Därför har han inte riktigt kommit iväg från Palo Verde än. Han bidar sin tid vid bardisken. Förbereder sig.

Matt började sin tur i San Diego för bara tre dagar sen och är full av frågor. Vill gärna ha tips. Vi halar upp kartorna på bardisken och beställer en runda öl. Vi kanske är snabbare på hojarna, men vid baren är Matt svår att hinna med. Efter ett par timmars kul cykelsnack och ett halvdussin lättdruckna Buds går vi och tar en dusch.

När vi knackar på Matts dörr för att dra med honom på middag någon timma senare öppnar han i full cykelmundering och hjälm på skallen. Han skall iväg. Klockan är halv sju, det är mörkt som i en filmframkallningspåse och han har sex öl innanför cykeltröjan. Minst.

“Måste till Blythe ikväll,” förklarar han, hoppar upp och trampar iväg. Kvar i mörkret står vi och tänker att man kan göra saker på olika sätt.

Och att det blir en jobbig resa över kontinenten om han har samma förberedelser varje dag.

 


Stenstaden

Quartzsite, Arizona: 

Quartzsite glittrar i eftermiddagssolen. Precis som namnet antyder att det skulle kunna göra. Vi rullar ner i en sänka mellan de låga bergen, där det lilla samhället ligger vid sidan av Interstate 10. Vanligtvis har har Quartzsite drygt tretusen invånare, men januari och februari är högsäsong, och samhället drabbas av en smått overklig invasion. Ökenturisterna kommer.

Det började med en oansenlig loppmarknad. Man städade upp sina skräpiga bakgårdar, förråd och garage, åkte till Quartzsite och bytte,
köpte och sålde. För tjugo år sedan började folk ta med sig ädelstenar, halvädelstenar och stenar som säkert inte alls var speciellt ädla, och nu ståtar Quartzsite med att vara världens största mötesplats för handel med stenar. Och det som glittrar i vintersolen är inte mineralerna i marken utan taken på de husbilar som sprider ut sig i öknen. Hem för de två miljoner människor som samlas här under de två vintermånaderna.

Vi slår upp vårt tält efter en lång dag, på den stenigaste camping resan bjuder på. Vaktmästaren, eller campingvärden, är en smal amerikansk ökenversion av Peps Persson. Han har sitt läger ett par platser bredvid oss. Det ser ut som om han gjort en del fynd på marknadsdagarna. För några år sedan.

Han verkar ha det bekvämt, där han sitter i något som ser ut som baksätet till en Dodge från 60-talet, och sippar på en Budweiser och röker något som luktar sött. Han frågar om vi behöver hjälp med något.

Vi vet inte riktigt vad han skulle kunna hjälpa oss med, men vi pratar lite med honom. Han nickar lojt och slänger ett frågande ögonkast mot våra cyklar. Vi berättar att vi snart cyklat tvärs över kontinenten och väntar oss, som vanligt, något i stil med standarduttrycket awesome. Men Peps tar en klunk öl, blåser en rökring, nickar och lutar sig lugnt tillbaka och konstaterar:

”Yeah! I ́ve done that too.”


Drömstaden

Arcosanti, Arizona: 

Den amerikanska drömmen bygger städer som snabbt breder ut sig i alla riktningar. Som en såsfläck på bröllopsskjortan, som armsvetten på en föredragshållare, som en snorbobba på en näsduk, som en kräka på heltäckningsmattan.

Som en cancersvulst på planeten.

Städer som äter, konsumerar och förtär. År 2050 kommer vi att vara närmare tio miljarder människor på jorden. Om alla då skulle ha samma konsumtionsnivå som genomsnittsamerikanen skulle vi behöva fyrtio jordklot för att försörja oss.

Var får vi trettionio nya planeter ifrån?
Kort sagt; vi är ute och cyklar.

Det är den problematiken som skapat Arcosanti. I Arizonas torra öken har den italienfödde arkitekten Paolo Soleri försökt skapa en modell av framtidens stad. En tredimensionell urban fantasi, byggd på hans arkologifilosofi, där arkitektur och ekologi stöps samman till något som han anser kan fungera på ett hållbart sätt för både människor och natur. Arcosanti är en brännande aktuell illustration av vår utbredning över planeten och rovdriften på dess resurser.

Fast det kanske ändå inte är en nog angelägen problematik? För trots att Soleri började sitt bygge för drygt trettio år sen, är det långt till den dag då staden skall husera de femtusen människor det är tänkt. Alla har kanske inte förmågan att se nutiden som ett potentiellt framtidsproblem? Eller viljan?

Men att vissa av hans axiom stämmer överens med verkligheten upptäcker vi med trist tydlighet.

Vi cyklar över tio mil för att komma igenom Phoenix.


Bryta upp

Phoenix, Arizona:

Efter tjugofem år i USA har Margret fortfarande kvar sin skarpa brittiska engelska. En omisskännlig klang av överhet och aristokrati, som ett kvarts sekel i Kalifornien inte lyckats slipa bort. Hon säger fortfarande saker som oh dear och jolly good. Uttryck som man trodde hade tynat bort i takt med imperiets förfall. Hennes klocka tickar mot den gyllene åldern av sjuttio, och hon representerar en sällsynt art gäster på det hostel i Phoenix där vi träffar henne. Hon är knappast urtypen för någon som på ett drastiskt sätt söker spänning och förändring i sin tillvaro. Men det är just vad hon gör. Hon bryter upp.

Den livsnödvändiga glimten av nyfikenhet och förväntan glöder fortfarande i hennes ögon när hon sippar på en skvätt rödvin ur en flisig hostelmugg och säger att hon levt ett bra liv. Hennes mans ingenjörsjobb tog dem båda på en resa bort från ett England i utförsbacken. Till Medelhavet, Mellanöstern och så småningom till USA, där de blev kvar. På en plats i solen, där livet levdes på ett behagligt vis.

“Men,” säger hon på sitt torra, förfinade sätt, med ett slags road överraskning i rösten, “nu räcker det. Det här landet rasar ihop. Tro mig, om tio år ser vi ett inbördeskrig här. Och då är det bäst att vara någon annastans.”

Hon är ensam nu, Margret. Huset är sålt, sommarstugan i bergen uthyrd och i fickan har hon en flygbiljett till Japan, där hon vill göra ett besök innan hon återvänder till Europa. Hon har ingenstans speciellt att ta vägen. Italien eller Spanien, kanske? Känslan i magen får avgöra var den resterande delen av livet skall tillbringas. Hon är fri, säger hon.

Hon sippar på vinet och ser nöjd ut, när hostelägarinnan Sue av en ren händelse frågar om hon beställt taxi till flygplatsen? Det har hon inte, för Margret tror att hon skall flyga om två dagar, vilket är helt fel. Hon skall bryta upp och byta liv om åtta timmar. Hon skrattar storartat och konstaterar brittiskt korrekt:

“My goodness, I think I ́m loosing my marbles!”


Kaktusarmén

New Mexico – Arizona: 

Snön på topparna i Mogollonbergen gnistrar mot den blå himlen, när vi rullar ner från The Continental Divide, mot de chillipepparodlande dalarna i New Mexico. Vi har Silverstaden bakom oss och skall snart börja klättringen upp mot The Big Lue Pass. Solen värmer. Pasta, cheetos och en flaska vin i packningen. Tältet på pakethållaren och tillräckligt med laglappar. Inga bekymmer. Livet ler.

Morgonen efter cyklar vi de första kilometerna i Arizona upp till passet genom en tunn sörja av snöslask. Det hade varit enklare på sommaren. Men det gör inget att det är kallt. Vi har det fint. Dröjer ett slag på toppen, med kameror och mentala registratorer påslagna. Sen drar vi på oss full vintermundering och börjar rulla nerför serpentinkurvorna i The Black Jack Canyon.

Vi tappar höjd. Hundratals meter. Tusen. Snöslask och iskyla försvinner. Tallar, granar och alligatorenar ger upp i de torrare, lägre ökenregionerna. Kaktusarna tar vid. Ocotillo, lechuguilla, sotol. Olika typer av yucca och björngräs. Det verkar också som de ryska tistlarna gett upp på den här sidan bergen. Det har vi inget emot.

Som genom ett trollslag dyker de upp efter San Augustpasset – Arizonas landskapssymbol, saguaron, kungen av kaktusar. Vi har sett några enstaka tidigare, men plötsligt är de överallt. Uppradade som enorma ökenarméer bort mot Superstitious Mountains. De står som gröna taggiga jättekandelabrar, med armarna i alla riktningar.

Vilda Västern som vackrast.


Jämförelse

Emory Pass, New Mexico: 

Hundar: Vad är det för fel på dom? Vad finns det för liten felprogrammering i DNA-spiralen hos alla jyckar? Vilken nedärvd bugg
i genpoolen lider alla byrackor av? Vad är det som gör att alla hundar, utan undantag, stora eller små, fula eller gulliga, asiatiska, afrikanska eller amerikanska, nödvändigtvis måste jaga cyklister?

Jämför med oss själva: Om vi sitter tillbakalutade, halvslumrande på solverandan, med en god bok och en sval Hof en fin sommardag, när någon går förbi utanför huset med några matkassar, slänger vi då allt vi har och börjar jaga honom? Nej, just det. Varför gör hundar det? Att dom inte ligger kvar i skuggan under trädet, slickar sig på kulorna och har det mysigt istället.

Obegripligt.

Och när de sprungit fyrahundra meter bredvid hojen, megafonskällt och försökt se så rabiesäckligt farliga ut som möjligt, så räcker det med en stråle mellan ögonen från vattenflaskan för att de skall stanna mitt i steget. Som om någon tryckt på pausknappen. Lite H2O förvandlar de dreglande bestarna till att se ut som när en intervjuad fotbollspelare får en lite för svår fråga. Hur kan det vara så?

Red ut det för oss, hundägare.

En sak till: Vad är det för felprogrammering i DNA-mosaiken som gör att man cyklar med trettiofem kilo packning på pakethållaren femtonhundra höjdmeter uppåt i en fyra och en halv mil lång backe i nollgradig snöstorm? Och gillar det.

Tala om det för oss, hjärnägare.


Frukost

Hillsboro, New Mexico: 

I Hillsboro har inte almanackan hunnit fram till 2004. Den stannade nånstans kring förra sekelskiftet, precis som på många andra ställen i sydvästra USA, där städer byggdes kring drömmar om rikedom från bergens inre. Man hittade silver och guld och började vaska och bryta. Men världsmarknaden för silver kollapsade och drömmen dog. Många ställen övergavs och blev boplatser för spöken, andra klarade sig och levde vidare. Hillsboro hamnade någonstans mittemellan. Staden utvecklades inte och följde tiden, som Silver City, storebror på andra sidan bergen. Men den dog heller inte.

Den stannade bara till och nöjde sig med sin placering på tidens axel.

På The General Store Café brinner veden i kaminen, när de öppnar för frukost. Ungefär som den gjort sen 1879. Vi tankar med blåbärspannkakor och värmer oss inför klättringen upp till Emorypasset i The Black Range Mountains. De lokala gentlemännen drösar in för en kopp kaffe eller en frukost och lite morgondiskussioner. Attributen gör miljön rättvisa; cowboyhattar, flanellskjortor, jeansjackor, spetsiga boots och långa skägg. Inget saknas. Möjligen puffror.

Vi blir en kuriositet i morgonritualen. En intressant liten ovanlighet i den stillastående tiden. Vår närvaro aktualiserar spekulationerna om huruvida det skall snöa i bergen idag. Det ger det dagliga rituella väderpratet ett större mått av relevans. Hur kommer dagen att bli för cyklisterna? Vi får påtår på kaffet och utbyter kunskaper från olika platser av planeten. Som det skall vara under en bra frukost. Män med egna guldgruvor och hattar som Manolito skakar hand med oss och ber oss signera gästboken.

De ger oss faktiskt känslan av att vara där tillsammans med dem.


Sött och surt

Van Horn, Texas: 

Över Davis Mountains har vi en strålande cykling. Campingen i naturreservatet är klar och kall med rådjur på grässluttningarna och stjärnbilder på himlen. Morgonen bjuder på krispig kyla och en stadig stigning upp mot McDonald-observatoriet. Vi når över tvåtusen meter för första gången på turen, och Ulrika tycker att hon kan kalla sig bergscyklist nu. Jag håller med.

Nerförsåkningen på nordsidan bergen är en solig barrskogsbelöning på nästan trafiklösa småvägar som, lite osäkra på vart de egentligen borde ta vägen, tveksamt sladdar ner mot det torra slättlandet igen. Cyklingen är så bra som cykling blir.

Vi önskar oss inget mer.

I korsningen vid Interstate 10 ligger Kent. Vi har haft funderingar på att bryta där. Men Kent är ingenting annat än en bensinstation på en grusplan vid motorvägen. Lika gärna som att sitta och blänga vid tältet på grusplanen, tycker jag att vi kan sitta på hojen och gneta en stund till. Ulrika upplyser mig, ganska bestämt, om att det finns något som heter att vara trött. Hon tycker att det är tillåtet efter en tvåtusenmetersklättring. Jag kanske inte precis skäms. Men närapå.

Ett par bagels och en Coca Cola senare har hon tröttnat på Kent. Vi fortsätter.

Motvinden tjuter i öronen och blandas med vrålet från dieselmonstren. Tradartågen blåser förbi några meter vid sidan om oss och försvinner längs öknens oändliga motorväg. Det går sorgligt långsamt, klockan tickar mot mörker och de ryska tistlarna anfaller oss från höger. Kontrasten mot förmiddagens livsorgasm är total.

Sött är utbytt mot surt.

Strax efter att vi sett solen gå ner bakom bergen kommer vi till nästa vägkorsning. Där ligger Van Horn. Vi hoppas på något annat än Kent, och vid stadsgränsen står en skylt som säger:

”17 motell, 18 restauranger, 5 RV-parker och 3.000 invånare. Vem tror du den här stan är byggd för? Dig!”

Vi känner att det är helt sant.


Tillstånd

Big Bend, Texas: 

De första ljusstrålarna låter gapet i berget visa sig, som en gäspning när dagen vaknar. Solen rinner långsamt ner längs bergssidorna i öppningen av Santa Elena Canyon, mot Río Grande som slingrar sig fram därnere. Från de nervevade fönstren på husbilen som står parkerad intill oss ljuder Also spracht Zarathustra på hög volym. Reginald sitter tillbakalutad i förarsätet med halvslutna ögon.

”Jag kommer hit varje morgon och ser dagen vakna. Alltid med samma musik. Det är en fin stund på en underbar plats. Den här stunden försätter mig i ett alldeles speciellt tillstånd.”

Bergssidorna vid ravinens öppning är flera hundra meter höga och ljuset öppnar långsamt porten till ett okänt sagolandskap. Vi fantiserar om vart det leder.

Vi håller med. Ett speciellt tillstånd.

När Terlingua sakta började återbefolkas, efter en lång period som spökstad, hade taket på den gamla biografen rasat in. Från de dammiga biosätena såg man rakt upp i Texas generösa stjärnhimmel. När lokalen återerövrades för nya ändamål var namnet självklart: Starlight Theater Restaurant.

Nu är restaurangen det som med lite god vilja skulle kunna kallas centrum i något som på kartan kallas Terlingua. Eller Study Butte. Ingen verkar riktigt veta var det ena börjar och det andra slutar. Ingen verkar heller tycka att det är speciellt viktigt.

”Det här är egentligen ett mentalt tillstånd mer än en geografisk plats,” förklarar Mike och sveper med armen som för att visa vad som omfattas av hans beskrivning.

Han är mountainbikeåkare och klättrare och driver Desert Sport, ett äventyrsbolag på en plats nästan helt utan männsikor. Han nickar mot de bleka bergen utanför och säger lugnt:

”Rik blir man inte. Men man slipper bo i New York eller Los Angeles.” Vi tror vi förstår.

Ett mentalt tillstånd.

Står man i ingången till kapellet i Presidio San Vicente på sydsidan Río Grande på påskaftons morgon kan man se de första solstrålarna träffa den hemliga ingången till silvergruvan på Lost Mine Peak. Ända sedan lokalbefolkningen dödade de tidiga spanska exploatörerna och gömde ingången har gruvans exakta läge varit okänd.

Vi promenerar upp på toppen där gruvan sägs ha sin entré. Vi hittar inte ingången. Vi letar inte ens. Istället beundrar vi en annan aspekt av bergets rikedom: Skönheten, vyerna, den klara luften och känslan av ödmjuk harmoni, som nästan alltid infinner sig på toppen av ett berg. Vi tror indianerna hade varit mer tillfreds med att berget delar med sig av den sortens värden.

Ett mental tillstånd.