Hundra hungriga hundar

Transsylvanien, Rumänien: 

När vi väljer vägen förbi Bucium och över bergen, så väljer vi inte det enkla alternativet. Vi vet det. Egentligen. Men det är inte heller alltid det enkla alternativet är det mest belönande.

Det vet vi också.

När vägen reduceras till plättar av något som en gång varit asfalt, avlöst av gropiga gruspartier, tycker vi fortfarande inte att det är så illa. När regnet ökar och stigningen blir brantare påstår Bebben att det är sånt här vi blir starka av. Pölarna växer till sjöar i spöregnet. Brun gegga äter upp vägen. Det som i början var vattensamlingar går inte att köra runt längre. Det finns inget att köra på. Blött, kletigt grus börjar täcka oss och utrustningen uppifrån och ner. Vi är överens om att det är finfin cykling.

När vi klättrat över ett pass och sliter ut bromsklossarna på den branta vägen ner mot Mogos, där det finns en liten bar som bjuder genomblöta, frusna cyklister på varm saft, tror vi att vi kanske har gjort det värsta. Vi har fel.

Från Mogos följer vi en trång älvdal svagt neråt. Det som på kartan kallas väg har i regnet förvandlats till trettio centimeter spårig lera, som vi mer eller mindre på chans halkar omkring i. Vi har nerförsbacke men cyklar i fyra kilometer i timmen.

Varje litet hus längs vägen har hund. Eller oftare hundar. I plural. De jagar oss naturligtvis, och vägen låter oss inte direkt trampa ifrån dem. Vi är glada om vi inte kör omkull. Vi kastar äpplen i skallen på hundarna, eller har dem hängande i remmarna till bakväskorna. När de blir fyra, fem, sex stycken går det tungt.

Men när dalen ser ut att ha oss i total fångenskap vänder vägen uppåt i bergen igen. Den är stenig, gräsig, smal och känns otroligt lättcyklad. Leran är borta. Regnet upphör. Vi dansar upp på topparna och balanserar omkring bland molnen i en naturens egen bergochdalbana, i fall och stigningar. Inte en bil, inte ens en hästkärra. Bara himlen, bergen och vi. Och korna som vi bjuder på cocoskex och läsk.

Så småningom rasar vi neråt, stående i pedalerna, med knip i bromsarna och full koncentration, på gropigt grus och genom stora bokskogar, till vad som känns som höjden av urban civilisation i Aiud.

På våra cyklingar på sex kontinenter kan vi inte påstå att vi någonsin cyklat på sämre vägar.

Eller haft en bättre cykeldag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: