Annorlunda

Valakiet, Rumänien: 

Folk ser annorlunda ut efter att jag nästan blivit knockad. När de stirrar på mig ser det ut som om de tänker att ”den där cykeln skulle jag nog kunna få tvåhundra euro för”. Det är skillnad mot i morse.

Dagen började i krispigt kall bergssol vid slottet i Bran. En hund jagade mig uppför Karpaternas serpentiner, tills asfalten tippade neråt igen, mot leksaksbyarna, legobitshusen och miniatyrboskapen på de gröna kullarna där nere. Cyklingen var så storslaget vacker den kan bli. Sadeln var den bästa platsen i världen. Inget annat kunde varit lika bra.

Efter det sista passet tog Transsylvanien slut och hjulen rullade mot Valakiets slätter på sydsidan bergen. Byarna var fattigare. Människorna olyckligare? Skolungar och ungdomar försökte skrämma mig. De rusade fram mot cykeln och låtsades putta omkull mig. De ropade åt mig på rumänska. Det lät inte som de undrade hur jag mådde.

Den tuffaste grabben i gänget lufsade fram, rakt emot mig, och laddade en rejäl högersving. Han missade och slaget halkade av min vänstra axel, utan att få mig att tappa balansen. Jag rullade vidare, från ropen, ytligt opåverkad.

Men folk ser annorlunda ut nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: