Mitt i mitt minne

Turkiet: 

Jag önskar att jag mindes allt. Det är bara timmar kvar av min cykling till Istanbul och jag tänker på alla de nästan tretusen mil som passerat under däcken.

Om jag bara hade kunnat minnas allt.

Hur det luktade när jag första gången närmade mig havet i Vietnam, och hur vinet smakade på fiskrestaurangen i Pichilemu i Chile, när jag fyllde år. Jag önskar jag mindes hur dimmorna strök omkring på kvällen vid tågstationen i Alausí i Equador, och hur ljuden under vattnet lät när vi simmade med sjökorna i Crystal River i Florida. Jag önskar jag kunde känna samma vind mot ansiktet, som när vi rullade ner mot Noerdover i Namibia, eller frosten på sadeln de kalla morgnarna i Texas.

Men det enda jag aldrig glömmer är saker som vilken tid John Akki-Bua hade när han vann 400 meter häck i München-OS 1972.

Jag önskar att jag istället kunde komma ihåg Suzies leende den där kvällen på Lizzard Pub i Nha Trang i Vietnam, eller de falska tonerna från den fuskpälsbeklädda kinesiska karaokedrottningen på stadshotellet i Ningming, de tio förväntansfulla ögonen på herr Nguyens barnbarn, när vi hade engelsklektion under stjärnorna i Dai Lahn, ljuden från de små ismössen i skymningen vid Sanipasset i Lesotho eller fjädrarnas fladdrande på de sydamerikanska strutsarna läng väg 40 i Patagonien.

Eller färgen på Rio la Leonas vatten.
Det hade varit värt att minnas.

Men jag har konturerna, jag kan se minnenas skuggor. Och jag vet att jag egentligen ingenting har glömt. Det är bara minnenas atomer som kommit i oordning när de arkiverats i dunklet i något avlägset hjärnbarksveck. De måste bara sammanfogas igen på rätt sätt. För jag vet att de finns någonstans; vinden, vinet, leendena och alla de tretusen milens samlade underbara upplevelser. De finns där inne.

Mitt i mitt minne.