Molntäckt

Slovakien: 

Det regnar i Slovakien. Kanske är det därför vi upplever det som fattigare? Byarna och städerna som passerar har en mer distinkt gammalkommunistisk tristess över sig. Platser av grå, sliten fattigdom där inte livet motståndslöst rullar på. Ställen där man inte bara sätter in en ny glasruta i fönstret när den gamla gått sönder.

I Rimavska Sobota har man trettio procents arbetslöshet. Kanske är det rena marknadsmässiga principer som gör det svårt för oss att hitta ett ställe som serverar mat, när vi landar där efter en blöt dag? Utbudet av dryck är betydligt större. Det kanske helt enkelt styrs av efterfrågan? Vi får leta upp restaurangen på stadshotellet, som är smaklös, men som serverar ungersk risotto och öl för en överkomlig slant. Förutom oss finns tre personer i lokalen; en uttråkad servitris och två uttråkade killar som spelar tråkiga versioner av redan tråkiga Phil Collinslåtar på keyboard.

Det är tristess i sin ädlaste form.

Längs vägarna spirar den fria företagsamheten. Eller nöden, om man så vill. Det kan ibland vara ungefär samma sak.

Svampförsäljarna vid dikeskanterna har alltid svart hår och mörk hy. I hinkarna ligger deras levebröd. Att sälja svamp är ett sätt att överleva för många av Slovakiens femhundratusen zigenare. De får mig att tänka på kvinnorna i Kina som sålde pomelo längs vägarna.

Men detta är den Europeiska Unionen. I det tjugoförsta århundradet.

Om det inte regnat hade cyklingen i Slovakien varit bland det vackraste man kan tänka sig. Hade det varit sol så hade bokskogarnas lövtak skimrat rödgula ovanför de vindlande nerförskörningarna. Hade molnen lättat så skulle topparna i Tatrabergen tecknat en taggig graf mot himlen. Hade det varit varmt så skulle uteserveringarna i den undebara lilla byn Spisska Sobota varit fulla av leende människor.

Men det regnar i Slovakien.

Annonser

Flugfångaren

Krakow, Polen – Sighisoara, Rumänien: 

Vi längtar, alla längtar.
Alla vill hitta sitt äventyr, alla vill ha stora upplevelser.
Alla längtar.

När jag bestämde mig för att cykla genom Europa hoppades jag kunna lura med några kompisar. Man behövde inte cykla med hela vägen, det gick fint att vara med en liten bit. Ett par veckor, en månad, man kunde välja själv.

En kompis kom och mötte mig.
En kompis gjorde sin längtan till verklighet.

Han kommer promenerande en morgon på Dietla i Krakow, med en korg kantareller. Det är en välkomstpresent. Vi hittar en restaurang och Bebben släntrar in i köket. En stund senare kommer ett par fina svampomeletter ut. Det är kul att ha Bebben på plats.

Han är sig lik på de flesta sätt. Energin, aptiten på livet och kravet på rejält med honung i teet är som förr. Men håret är lite tunnare. Man kan nästan säga att det är borta. Det lilla som skulle kunna finnas kvar håller han själv i schack med trimmern. Och eftersom Bebben svettas på cykeln ungefär som han gjorde i bastun inför brottningstävlingarna förr, blir huvudet på dagarna som en blank och klibbig liten boll på hans breda axlar. Som en flugfångare.

Bebbens skalle fungerar ungefär som en sån där klistrig brun remsa man hänger i taket i sommarstugan. Han fångar effektivt upp de svärmar av småflugor och andra insekter vi cyklar igenom på den ungerska landsbygden. Vägen blir så gott som flugfri för mig när jag ligger på rulle efter Bebben.

Medan hans blanka flint blir alltmer svartprickig av långsamt döende flygfän.

När vi cyklade genom Patagonien för snart tio år sen, drog Bebben upp en flagga ur en cykelväska den sista dagen, innan vi rullade ner till vårt slutmål i världens sydligaste stad. Han hade gjort den innan vi åkte hemifrån och våra namn fanns tryckta på den, tillsammans med ett Lundellcitat:

Vill du ha din frihet, får du ta den.
Bebben har tagit sin.


Svårt

Oswiecim, Polen:

Det är svårt att inte besöka Auschwitz.
Det är svårt att besöka Auschwitz.
Det är svårt att ha besökt Auschwitz.
Det är svårt att läsa de välregisserade och vackert skrivna, men ihåligt ekande ord som världens statsmän uttryckt om Auschwitzs historiska betydelse.
Det är svårt att veta att de sen skickat bödlar till främmande länder, eller sprängt atombomber i paradiset.

Det är svårt att undgå att se ett mönster.
Det är svårt att se mönstret.
Det är svårt att se Auschwitz annat än som en plats på historiens axel.
Som en i raden av tidens ohyggligheter.
Något vi gjort förr.
Något vi skall göra igen.
Något vi gör varje dag.
Perrongen i Birkenau är inget annat än ännu ett stopp längs historiens räls.

Det är svårt.

Det är lätt att förstå att 85% av Polens befolkning är aktivt utövande religöst troende.

Det är lätt att förstå att de måste ha något att tro på. Att de klamrar sig fast vid tanken på Det Goda.


Torg

Zamosc, Polen: 

En av de tre polska städer som de elaka svenskarna på mitten av 1600-talet inte lyckades erövra var Zamosc. Den ligger lite obekvämt till i sydöstra hörnet av landet, i närheten av Ukraina, och är en glömd europeisk pärla.

Zamosc existens är ett resultat av den polske statsmannen Jan Zamoyskis stora passion för renässansen. Eftersom han var en handlingens man bestämde han sig i slutet av 1500-talet för att bygga den perfekta renässansstaden. Han lät den italienske arkitekten Bernardo Morando ta sig an uppdraget, och efter elva års arbete stod Zamoyskis drömstad färdig. En konstnärligt homogen och strålande vacker skapelse.

Drygt fyrahundra år senare är torget, Rynek Wielki, en uppenbarelse i solsken, när jag rullar in efter en enkel dag från Chelm. Det ser fortfarande ut som något man lyft iväg med kranbil från Italien och släppt ner på den östpolska slätten. Men jag är verkligen fortfarande i Polen. Det är polska ungar som jagar duvorna över torget, det är zapiekanki man får på de välfyllda uteserveringarna och det är Zywiec för elva spänn man serverar i halvliterssejdlarna.

Det var tur att svenskarna aldrig lyckades forcera stadsmuren.

Även om torget i Zamosc utmärker sig är det en del av en allmänt utbredd centraleuropeisk stadsidé, som man uppskattar som cyklist. Eller som människa i största allmänhet, kan jag tänka mig. Det man saknar i Nordnorge hittar man i Polen. Redan min första kväll, på
torget i Augustow, visade det. Sedan har det bara blivit bättre. Chelm, Sandomierz, Tarnow och, förstås, Krakow bjuder alla på en bit mat, en öl och en fin stund bland lokala flanörer på en torgservering i kvällssolen.

Ett ganska enkelt framgångskoncept egentligen.

Hemma, i Bohusläns huvudstad Uddevalla, har lokala politiker just beslutat att göra om en del av vårt Kungstorg till parkering.

Begåvat.


Cykeltankar

Östeuropa: 

Södra Litauen: En tjock kvinna står mitt ute på en åker och ser sig omkring. Spanar, på indianskt vis, med handen som en skärm ovanför ögonen. Hon är enkelt och praktiskt klädd i aprikosfärgad baddräkt. Ingenting annat.

Baltikum: Kolshosruinerna avslöjar det förflutna. Groteskt malplacerade grå betongförorter utkastade på landsbygden, som jag då och då trampar förbi. Övergivna och förfallna, med gapande svarta fönsterhål, fladdrande gardinrester och arméer av fastrostade gödselspridare. Kommunistiska tempelruiner, mystiska lämningar från en försvunnen tid och kultur. Som Centralamerikas mayastäder.

Fast fulare.

Östra Polen: Trzescianka är en långsträckt by. Vägen kantas av små trähus i klara färger. Låga staket skiljer de prydliga trädgårdarna från den buckliga trottoaren. På utsidan staketen, framför så gott som varenda hus, står en bänk, där människor sitter och samtalar stilla. Eller bara sitter.

Vi brukar gärna smickra oss själva med att tro att de saknar allt det vi har. Det ser inte så ut. Jag undrar om inte de snarare har något vi saknar?

Tid.

Det dröjer ända till Lettland innan jag blir jagad av hundar.

Jag får mail från Dieter. Han fick spela på orgeln i Rezekne. Den var inget vidare.


Sanatorium

Druskininkai, Litauen:

Jag tar in på sanatorium. Det är inte fel att vila upp sig lite efter cyklingen. Druskininkai är rätt plats, där har folk vilat upp sig i hundratals år. Först överklassen i tsarens Ryssland, som snickrade ihop flotta trävillor, där man satt på verandan och drack te. Sedan under sovjettiden, då spaandan levde vidare, och den kommunistiska sjukvården skickade folk till stora cementsanatorier med ändlösa korridorer.

Ett sånt tar jag in på.

På receptionsdisken när jag checkar in står en välkomnande bricka med små nubbeglas i plast, fyllda av färgglada piller. Jag funderar på om jag förväntas tömma en bägare medan syster kontrollerar passet. Jag avvaktar.

Det är en annorlunda hotellvistelse, där vitrockade sköterskor med bistra miner patrullerar korridorkilometerna. Att skilja patienterna från hotellgästerna är inte det enklaste, men jag tror nästan säkert att den tjocka farbrorn i basketshorts, birkenstocksandaler och benvärmare, som hasar omkring längs väggarna och blänger misstänksamt på mig är patient.

Undrar om han tror detsamma om mig?
En stolle i steppskor och tajts, som bär omkring på en cykel i trapporna.


Svampkungens statyer

Grutas, Litauen: 

Det såg illa ut för Lenin. Folk skrek och kastade saker på honom. Ägg, grönsaker, färgbomber och all möjlig gammal skit. De träffade hans kavaj, hans byxor och hans ansikte. Han rörde inte en min. En tjock tross surrades runt hans hals och människor började dra i andra änden. Med kall uttryckslöshet höll han emot.

Men fler människor kom, och skriken och larmet från folkmassan blev ännu högre över Lukiskiu Aiskte i Vilnius. Han höll emot ännu ett litet tag. Men han var ensam nu, och ensam är aldrig stark. Han började bli trött, och när kranbilen kom orkade han till slut inte längre. Han föll.

Efter alla dessa år föll han verkligen.

Det var i augusti 1991, och det verkade som om Lenin skulle hamna hos skrothandlaren. Det såg också ut som om Stalin, Marx och Engels skulle göra honom sällskap. Alla de mindre kända kamraterna, Mickevicius– Kapsukas och Dzerzhinsky, Pozela, Greifendingeris, Giedrys och Carna, höll också på att bli hämtade och bortförda. Alla påminnelser om deras tid i historien skulle raderas. Ett nytt land skulle byggas, och en ny historia skulle skrivas. Då kom Svampkungen.

Herr Malinauskas tog fram plånboken. Den var välfylld av förtjänsten från de ofantliga mängder svamp han sålt. Han hade exporterat skogens små skatter i sån omfattning att hans plånbok nu såg ut som Joakim von Ankas. Så han skalade av några sedlar från bunten och köpte den enorma hög av metallskrot och sten som ingen längre ville veta av. Och så blev de gamla kommunisterna slutligen deporterade till sin sista vila i den lilla byn Grutas nära den Vitryska gränsen i sydöstra Litauen.

Jag promenerar långsamt omkring i den osannolika nöjespark som Svampkungen skapat av de gamla kommuniststayerna. En fem meter hög Lenin i en skogsglänta, en robust Stalin i tjock överrock, mot en fond av tallstammar, en traditionellt skäggig Karl Marx, en ung kvinnlig kommunistisk krigare, med k-pist i hand. Skulpturer som under Sovjettiden stått på torg och i parker i städer över hela det ockuperade Litauen.

Omkring promenaden löper en liten vallgrav och på andra sidan reser sig fejkade vakttorn med taggtrådstängsel. Högtalarna på tornen spelar kommunistisk propagandamusik med knastrigt ljud. Ett konstgalleri med porträtt av de gamla ledarna, en Folkets Hus-liknande samlingssal med svartvita filmer och ett bibliotek med kommunistlitteratur finns också i parken. Det är en välgjord förevisning av en imponerande kollektion kommunisthistoria.

En resa tillbaka i tiden.
Till en tid ingen vill tillbaka till.


Kantorns önskan

Vilnius, Litauen: 

Jag träffar Dieter. Han är kyrkomusiker och har ett efternamn som förpliktigar för en klassisk musiker. Han heter Wagner. Dieter cyklar också. Eller hade tänkt cykla. Egentligen åker han mest buss med cykeln. För egen del har jag aldrig tyckt att bussåkandet blir enklare med cykel, men man är förstås olika.

”Den är bra att ha med sig,” tycker han. ”När man skall cykla till stationen och köpa bussbiljett.”
Jag tittar på honom och hoppas att han skojar, men jag är inte riktigt säker.

Dieter har precis som jag ett tydligt mål med sin resa. Men han skall inte till Istanbul, utan till Rezekne i Lettland.
Rezekne? Varför just till en av de gråaste och mest andravärldskrigsbombade städerna i hela Baltikum, undrar jag.

Han förklarar lugnt att i kyrkan där finns den orgel som förr stod i hans egen lilla sydtyska kyrka, men som såldes när det var dags att byta upp sig. Han fick aldrig möjlighet att spela på den innan den fraktades iväg, men nu hoppas han kunna få den chansen.

Världen är underbar, tänker jag. I Asien träffade jag Johan, som hade åkt till Vietnam för att få chansen att se en riktigt stor gris, och nu möter jag Dieter, som tar cykeln på bussen till Baltikums tråkigaste stad för att eventuellt få spela på en begagnad kyrkorgel.

Varför är inte så viktigt, men att är det. För resandet får världen att växa.


Sömn

Vilnius, Litauen:

I Vilnius bor jag på hostel. Jag kommer sent och får en extrabädd i ett fullt rum. Vobblar in och lägger mig i totalt mörker, och är precis på väg att somna när snarkandet börjar. Jag tror att det är någon som skämtar. Jag har hört folk snarka förr, men det här skulle kunna vara en Monty Python-sketch. Han låter som hela Ruhrområdet. Killen måste ha seriösa medicinska problem eller en riktigt tråkig humor, och jag tänker att om ingen annan gör det, så går jag upp och kväver den jäveln. Men jag sansar mig förstås, precis som alla andra, och efter ett knappt sekel slutar han av sig själv. Eller dör?

På morgonen vaknar jag tidigt och blänger på högen i sängen bredvid:
Tjugotvå år, fyrtioåtta kilo, långt mörkt hår.
Jag har fått en säng i tjejrummet.


Sigridas läppstift

Jekabpils, Lettland:

Sigrida ler. Hon ler ett av de sällsynta, och av den anledningen desto skönare baltiska leendena. Hennes lila frisyr, läppstift och ögonskugga matchar ganska väl de olika, gärna blommiga, klädkreationer hon växlar mellan. Hon sitter i receptionen, som är en lucka i ett litet träbås på andra våningen, i sportcentrat i Jekabpils, och utbrister glatt ”please!” efter så gott som allt vi försöker säga till varann. Det är det bästa av hennes två engelska ord.

”Passport”, sagt med ett myndigt, befallande ansiktsuttryck är det andra.

Det lokala sportcentrat dubblerar numera som pensionat, och jag trivs från första stund. Det är ett fantastiskt ställe av sliten betong och bubbliga plastmattor, surrande lysrör, spruckna tapeter och en toalett där ingen riktigt brytt sig om att tiden kräkts. Jag känner direkt klassiska vindar i den skumma korridoren. Det måste varit såna här ställen som födde den sovjetiska idrottsmaskinen.

Det måste varit från ställen som sportcentrat i Jekabpils, som den rödklädda armén av Jofa-prydda CCCP-krigare i skridskor marcherade in i barndomens teveapparater och förnedrade Uffe Sterner och hans kompisar. Det måste varit precis i såna rum som mitt, som Petrov, Charlamov och Michailov vilade ut en stund, efter att i fjorton timmar tränat handledsskott i ledigt kryss, medan Alexander Ragulin körde styrkeövningar med kudden. Öststatskuddar kan ha varit föregångarna till det sena 1900-talets medicinbollar.

Det är möjligt att de bytt något fönster, och att pokalsamlingen i det hemsnickrade vitrinskåpet fått tillökning sedan 70-talet, men annars känns det bara som om en enda rejäl förändring lyckats bryta sig in i betongfortet sedan tiden då Tretjak var världens bäste hockeymålvakt:

Sigridas läppstift.