Etikettarkiv: Turkiet

Gräns

Istanbul, Turkiet: 

Barbaros Bulvari i Besiktas lutar brant ner mot vattnet. I slutet av backen, vid Bosporens strand är det stopp. Där slutar Europa. Jag lutar cykeln mot den låga stenmuren, tar en klunk ur vattenflaskan och tittar ut över vattnet. På andra sidan, dit passgerarfärjorna med jämna mellanrum går, ligger Asien. Det var där, eller åtminstone på den världsdelen, jag satte mig på sadeln för de första tramptagen en dag för elva år sen.

Nu, ungefär arton miljoner tramptag och femtionio punkteringar senare, är det slut. Jag har kommit fram. I mål. Jag har cyklat tretusen mil, på sex världsdelar. Det är inget märkvärdigt.

Men det känns så.

Annonser

Mitt i mitt minne

Turkiet: 

Jag önskar att jag mindes allt. Det är bara timmar kvar av min cykling till Istanbul och jag tänker på alla de nästan tretusen mil som passerat under däcken.

Om jag bara hade kunnat minnas allt.

Hur det luktade när jag första gången närmade mig havet i Vietnam, och hur vinet smakade på fiskrestaurangen i Pichilemu i Chile, när jag fyllde år. Jag önskar jag mindes hur dimmorna strök omkring på kvällen vid tågstationen i Alausí i Equador, och hur ljuden under vattnet lät när vi simmade med sjökorna i Crystal River i Florida. Jag önskar jag kunde känna samma vind mot ansiktet, som när vi rullade ner mot Noerdover i Namibia, eller frosten på sadeln de kalla morgnarna i Texas.

Men det enda jag aldrig glömmer är saker som vilken tid John Akki-Bua hade när han vann 400 meter häck i München-OS 1972.

Jag önskar att jag istället kunde komma ihåg Suzies leende den där kvällen på Lizzard Pub i Nha Trang i Vietnam, eller de falska tonerna från den fuskpälsbeklädda kinesiska karaokedrottningen på stadshotellet i Ningming, de tio förväntansfulla ögonen på herr Nguyens barnbarn, när vi hade engelsklektion under stjärnorna i Dai Lahn, ljuden från de små ismössen i skymningen vid Sanipasset i Lesotho eller fjädrarnas fladdrande på de sydamerikanska strutsarna läng väg 40 i Patagonien.

Eller färgen på Rio la Leonas vatten.
Det hade varit värt att minnas.

Men jag har konturerna, jag kan se minnenas skuggor. Och jag vet att jag egentligen ingenting har glömt. Det är bara minnenas atomer som kommit i oordning när de arkiverats i dunklet i något avlägset hjärnbarksveck. De måste bara sammanfogas igen på rätt sätt. För jag vet att de finns någonstans; vinden, vinet, leendena och alla de tretusen milens samlade underbara upplevelser. De finns där inne.

Mitt i mitt minne.


Myller

Kirklareli, Turkiet: 

På toppen av bergen, sexhundrafemtio meter över havet, passerar jag gränsen till Turkiet. Med en ny stämpel i passet och ännu en östeuropeisk fläskkotlett i magen rullar jag in i det elfte och sista landet på resan.

Bara ungefär fem procent av Turkiet ligger i Europa, på västsidan Bosporen. Resten tillhör Asien. Men redan nu känner jag en förändring. Landskapet blir annorlunda. Det är torrare, lite bilbliskt, med herdar som vallar får och getter på brända avbetade sluttningar. Och i byarna jag rullar igenom springer vinkande ungar och ropar sina oförklarligt entusiastiska ”hello!”. Jag känner igen det, men det dröjde sexhundra mil den här gången. Jag tänker: Det här är inte Europa. Så gör vi inte där.

Kirklareli myllrar. Så som Asien myllrar. Eller Afrika eller Sydamerika. Gatorna lever sitt eget liv och svänger åt det håll de har lust till. Husen verkar byggda utan en tanke på någon gemensam byggnorm. Eller med en tanke på att till varje pris bryta mot den. Trottoarerna är en marknadsplats som luktar, lever och låter. Varor säljs styckevis utanför anspråkslösa butiker på anspråkslösa stånd. Majskolvar, lokkum, vattenpipor. Det är rörelse, aktivitet och myller. Det är liv. Ett liv som inte tar slut klockan artonnollnoll och blir instängt bakom bruna trädörrar i radhus eller hyreskaserner, eller förvisat till därför av myndigheterna anvisade och tillståndsgivna platser, som restauranger eller barer. Det levs. Det levs hela tiden spontant på torg, i parker och på bakgårdar. Det levs för att livet behöver levas.

Det är kanske det vi fått det till?