Hett

Nordoever, Namibia: 

Söder om Windhoek är Namibia lika stort som hela Sverige. Där bor sjuttiotusen människor. Tänk om det inte skulle finnas något annat i Sverige än Gävle.

Visst skulle det kännas tomt?

Och det är så södra Namibia känns. Tomt. De små träd vi kunde stanna och äta äpple under i Botswana är borta. Det mesta av den låga buskvegetationen har också fått ge upp. Här är öknen mer ökenlik.

Vi stannar aldrig om det inte finns skugga. Att stanna mitt i solen är för varmt. En punktering är jobbig här. Att sitta på cykeln och trampa sänker oftast temperaturen med drygt tio grader. Och jämfört med närmare sextio känns fyrtiofem svalt. Åtminstone relativt.

Men det finns nästan ingen skugga. Så vi cyklar. Rastplatserna som är byggda längs vägen för att ge resenärer lite skydd från solen har inte placerats ut med tanke på cyklister. Ibland önskar vi att de hade legat lite tätare. Det blir långa, heta pass på sadeln. När Mackan en dag tycker att han på avstånd hör en välkänd plingande melodi vet vi att det ändå är bäst att rasta och få i oss lite väska. Glassbilen kommer inte hit.

Ett stopp i solen gör också sadeln så varm att vi inte kan sitta på den. Vi får kyla av den succesivt. Sitta en stund, så länge vi klarar, stå upp en stund och sen sätta oss igen. Till slut går det bra. Samma sak är det med ramen och cykelns andra metalldelar. Aluminium är en bra värmeledare och de allra varmaste dagarna lutar man inte benet mot ramen ostraffat. Att cykeln är glödhet får en bokstavlig innebörd i Kalahari.

Det största bekymret med värmen är ändå inte cyklingen. Vi klarar det ganska bra. Det är värre att det aldrig blir svalt. Vi har nätter i tältet när temperaturen aldrig går under trettiofem grader. Det är svårt att sova. Vi ligger platt på ryggen och svettas. Försöker att inte röra oss. Det känns onödigt att bli av med vätska också under nätterna. Det borde vara nog med det vi gör av med på dagarna. Men det räcker att vi läser lite för fort så blir det sjöar av svett omkring oss i tältet. Vi dricker 15-20 liter om dagen, men pinkar inte en enda gång mellan nyår och slutet av februari.

När vi äntligen når Nordoever, gränspassagen mot Sydafrika, vid Oranjefloden, är vi urkramade. Vi har haft ett par långa dagar och längtar efter en dusch. Vi hittar en campingplats där vi slår upp tältet och installerar oss.

Duschvattnet förvaras, som vanligt, i stora behållare på taket till servicebyggnaden. Behållarna värms av solen och varmvatten får man sen från en vanlig beredare. Om man behöver.

Vi skruvar på kranarna och konstaterar att det är lite väl hett. När vi skruvat av allt varmvatten väntar vi en bra stund, men det hjälper inte. Det går inte att duscha.

Kallvattnet är för varmt.

Spökstad

Kolmanskop, Namibia: 

Ur diamantfebern föddes Kolmanskop. En stad på den afrikanska ökenkusten som enbart existerade tack vare fossiliserat kol. Ett samhälle i sanden, med några hundratal europeiska diamantfamiljer och all den svarta arbetskraft som behövdes för att bärga den ofattbara rikedomen.

Kolmanskop hade ett sjukhus med en av Afrikas första röntgenutrustningar, och vinkällare för att snabba på tillfrisknandet
för patienterna. Där fanns skola, isfabrik, affär med alla tänkbara europeiska lyxvaror och ett imponerande nöjespalats med bar, restaurang, bowlinghall, gymnastiksal och teater, dit utländska ensembler med jämna mellanrum skeppades in.

Mitt i öknen.

Diamonds are forever, men inte diamantstäder. Så småningom hittade man rikare fyndigheter längre söderut och gruvbolaget flyttade sitt högkvarter till Oranjemund. Kolmanskop, som varit byggt av drömmar, rikedom, lyx och glamour avfolkades och 1956, långt efter att flärden flyttat söderut, gav sig de sista sju familjerna av.

Kolmanskop blev en spökstad.

Nu har öknen tagit över. Långsamt, med naturens tidlösa outtröttlighet, har sanden tagit tillbaka det som människorna under några årtionden lånade. Några byggnader har renoverats och ett litet museum berättar historien om tiden då man räknade ädelstenar och drack fransk champagne. Men de flesta hus innehåller nu inget annat än flagnade tapeter, sönderblåsta väggar och drivor av sand.

Isfabrikens maskineri kommer aldrig mer att producera diamantvatten att kyla gruvdirektörernas drinkar med. Den smalspåriga rälsen som försvinner i öknen kommer aldrig mer att bära några diamantletare till gruvan. Från restaurangköket kommer aldrig mer några festmåltider att bäras ut och på läkarbostadens glasveranda kommer aldrig mer några cocktailparties att hållas.

Kolmanskop har haft sitt ögonblick i historien. En parentes av lycklighet omgiven av ett stort ingenting.

Som Uffe Bengtssons EM-guld i pingis.

Diamantfeber

Lüderitz, Namibia: 

I april 1908 hittade Zacharias Lewala en underlig sten vid järnvägsspåret mellan Lüderitz och Aus. Det visade sig vara en diamant, och folk strömmade till det lilla samhället Lüderitz från hela världen i en kaotisk jakt på rikedom. Fyndigheterna var så rika att man kunde promenera omkring i öknen och plocka diamanter från marken, med bara händerna.

Tyskland som hade lagt vantarna på Sydvästafrika kylde av diamantfebern genom att spärra av ett tjugofem mil långt och tio mil
brett område från Lüderitz ner till Oranjefloden, gränsen mot Sydafrika. Fortfarande, drygt nittio år senare, är området en avspärrad, förbjuden diamantbrytningzon, som man inte strosar in i utan tillstånd, om livet och hälsan är något man prioriterar.

Lüderitz blev centrum för den första vågen av diamantfeber och utvecklades till en liten välmående tysk stad på den Namibiska ökenkusten. Men med tiden försvann både tyskarna och diamanterna från Lüderitz omedelbara närhet, och nu är staden en underligt malplacerad, museal tysk kolonialrelik, isolerad i sitt utsatta läge på ökenkusten, långt ifrån allt annat. Vi tillbringar några dagar där. Tittar på rugby på sportbarens storbildsteve och iakttar livet i Lüderitz i det 21:a århundradet:

Bartendern har ett speciellt utseende. Som om Uffe ”Söndagsöppet” Larsson skulle ha bytt huvud med Rockys gamle motståndare, Mr.T. Han serverar öl till ett par förmodade glädjeflickor och några uppvaktande helgfyllos, medan det seriösa rugbytittandet leds av en högljudd fantast i samma frisyr som Frank Andersson hade i slutet av 70-talet. I övrigt är det lugnt.

Vi känner att det finns platser där man, trots att de är fina att besöka, inte vill tillbringa alla sina lördagar.

Fullt

Sossousvlei, Namibia:

När världen är som vackrast räcker tiden inte till. Intrycken tar så stor plats att de blir ohanterliga och varje givet tidsintervall är för snålt tilltaget för att kunna härbärgera alla sinnesrörelser. Känslorna får helt enkelt inte plats i ögonblicket.

Då är livet som allra bäst. Det är då jag lever som mest.

Så är det i Sossousvlei. Världen blir inte vackrare än så. Det är underligt, men skönhet når inte en större fulländning än den ansamling sandkorn från Kalahari, som sköljts ut i havet av Oranjefloden och lämnats längs Namibias kust, för att till slut bli förda av vinden till Namiböknens oändliga sandhav.

Måttet på skönhet är hur stort ledigt utrymme den lämnar i varje givet ögonblick.
I Sossousvlei är det fullt.

Det finns inte plats nog för den vandrande solen, de skiftande färgerna, de mjuka formerna och de vassa spetsarna på oryxantilopernas horn. Det ryms inte helt och hållet. Inte heller balansgången upp längs den skarpa kanten mellan ljus och mörker, mellan sol och skugga, mellan rött och svart kan fullständigt få plats i de ögonblick vi har till vårt förfogande.

Jag önskar att det kunde finnas en lagringsmöjlighet. Att jag kunde spara en del känslor till stunder där det inte är lika stor trängsel. Men det går inte.

Det enda som låter sig sparas är minnen.