Gräns

Istanbul, Turkiet: 

Barbaros Bulvari i Besiktas lutar brant ner mot vattnet. I slutet av backen, vid Bosporens strand är det stopp. Där slutar Europa. Jag lutar cykeln mot den låga stenmuren, tar en klunk ur vattenflaskan och tittar ut över vattnet. På andra sidan, dit passgerarfärjorna med jämna mellanrum går, ligger Asien. Det var där, eller åtminstone på den världsdelen, jag satte mig på sadeln för de första tramptagen en dag för elva år sen.

Nu, ungefär arton miljoner tramptag och femtionio punkteringar senare, är det slut. Jag har kommit fram. I mål. Jag har cyklat tretusen mil, på sex världsdelar. Det är inget märkvärdigt.

Men det känns så.

Sensation

München, Västtyskland:

47,8. John Akki-Bua.

Mitt i mitt minne

Turkiet: 

Jag önskar att jag mindes allt. Det är bara timmar kvar av min cykling till Istanbul och jag tänker på alla de nästan tretusen mil som passerat under däcken.

Om jag bara hade kunnat minnas allt.

Hur det luktade när jag första gången närmade mig havet i Vietnam, och hur vinet smakade på fiskrestaurangen i Pichilemu i Chile, när jag fyllde år. Jag önskar jag mindes hur dimmorna strök omkring på kvällen vid tågstationen i Alausí i Equador, och hur ljuden under vattnet lät när vi simmade med sjökorna i Crystal River i Florida. Jag önskar jag kunde känna samma vind mot ansiktet, som när vi rullade ner mot Noerdover i Namibia, eller frosten på sadeln de kalla morgnarna i Texas.

Men det enda jag aldrig glömmer är saker som vilken tid John Akki-Bua hade när han vann 400 meter häck i München-OS 1972.

Jag önskar att jag istället kunde komma ihåg Suzies leende den där kvällen på Lizzard Pub i Nha Trang i Vietnam, eller de falska tonerna från den fuskpälsbeklädda kinesiska karaokedrottningen på stadshotellet i Ningming, de tio förväntansfulla ögonen på herr Nguyens barnbarn, när vi hade engelsklektion under stjärnorna i Dai Lahn, ljuden från de små ismössen i skymningen vid Sanipasset i Lesotho eller fjädrarnas fladdrande på de sydamerikanska strutsarna läng väg 40 i Patagonien.

Eller färgen på Rio la Leonas vatten.
Det hade varit värt att minnas.

Men jag har konturerna, jag kan se minnenas skuggor. Och jag vet att jag egentligen ingenting har glömt. Det är bara minnenas atomer som kommit i oordning när de arkiverats i dunklet i något avlägset hjärnbarksveck. De måste bara sammanfogas igen på rätt sätt. För jag vet att de finns någonstans; vinden, vinet, leendena och alla de tretusen milens samlade underbara upplevelser. De finns där inne.

Mitt i mitt minne.

Myller

Kirklareli, Turkiet: 

På toppen av bergen, sexhundrafemtio meter över havet, passerar jag gränsen till Turkiet. Med en ny stämpel i passet och ännu en östeuropeisk fläskkotlett i magen rullar jag in i det elfte och sista landet på resan.

Bara ungefär fem procent av Turkiet ligger i Europa, på västsidan Bosporen. Resten tillhör Asien. Men redan nu känner jag en förändring. Landskapet blir annorlunda. Det är torrare, lite bilbliskt, med herdar som vallar får och getter på brända avbetade sluttningar. Och i byarna jag rullar igenom springer vinkande ungar och ropar sina oförklarligt entusiastiska ”hello!”. Jag känner igen det, men det dröjde sexhundra mil den här gången. Jag tänker: Det här är inte Europa. Så gör vi inte där.

Kirklareli myllrar. Så som Asien myllrar. Eller Afrika eller Sydamerika. Gatorna lever sitt eget liv och svänger åt det håll de har lust till. Husen verkar byggda utan en tanke på någon gemensam byggnorm. Eller med en tanke på att till varje pris bryta mot den. Trottoarerna är en marknadsplats som luktar, lever och låter. Varor säljs styckevis utanför anspråkslösa butiker på anspråkslösa stånd. Majskolvar, lokkum, vattenpipor. Det är rörelse, aktivitet och myller. Det är liv. Ett liv som inte tar slut klockan artonnollnoll och blir instängt bakom bruna trädörrar i radhus eller hyreskaserner, eller förvisat till därför av myndigheterna anvisade och tillståndsgivna platser, som restauranger eller barer. Det levs. Det levs hela tiden spontant på torg, i parker och på bakgårdar. Det levs för att livet behöver levas.

Det är kanske det vi fått det till?

Lågsäsong

Tsarevo, Bulgarien:

Hösten jagar mig söderut. Svarta Havet är kvicksilvrigt under en svintofärgad himmel på min vänstra sida.Den bleka solen som tittar fram emellanåt orkar inte längre driva kylan ur vinden. Det rasslar och rasar från trädens färgpaletter av löv. Det är en förvarning om vinterns kalla vindar, som sveper in över vattnet, ner från Sibirien på andra sidan havet.

Nu är säsongen slut och turisterna har åkt hem. Svarta havskusten har blivit Bulgarien igen. Majsskörden är bärgad och gula små berg av majs ligger och torkar på gårdar, tak och trottoarer, eller är på väg någonstans på flaken till hästkärrorna jag passerar.

Jag lägger kilometer, mil och höjdmeter till statistiken och minskar avståndet till Istanbul i en rasande fart. Så känns det. Jag kör långa dagar och lägger Ruse, Razgrad, Varna och Burgas bakom mig. Jag cyklar i oktoberregn, höstvind och brittsommarsol och klättrar upp och ner i de envisa Bulgariska bergen. I en vägkorsning i söder dyker den första skylten upp, som talar om hur långt jag har kvar. Det står Istanbul 334. Det är ganska nära.

I Tsarevo finns två hotell. Det ena har stängt, men det nybyggda, och med min måttstock onödigt lyxiga, hotell Zebra har fortfarande öppet. Jag är den enda gästen och får en nästan pinsam uppmärksamhet och service. Jag förväntar mig ett hål i budgeten, men får ett stort dubbelrum med frukost för samma pris som det kostade att slå upp tältet på en camping i Finland. Jag stannar en extra natt.

Lågsäsong är bra, Bulgarien är bra, livet är bra.
Jag är ute och cyklar.

Dårens hus

Bukarest, Rumänien:

I ett land vid ett hav bodde en gång en Dåre. Dåren var kung i landet och kunde göra som han ville. Han ville bygga ett hus åt sig. Ett stort fint hus. Så det gjorde han.

I staden där Dåren byggde sitt hus fanns ett litet berg, där det bodde andra männsikor. Dåren rev det. Alltihop. Alla de andra husen, och berget också. Han tyckte att det skulle bli en bra plats för hans eget hus istället. Och så började han bygga.

Han bestämde själv hur huset skulle se ut, och om inte Dåren blev riktigt nöjd, fick de sjuhundra arktitekter som byggde huset göra om alltihop. Det hände ganska många gånger och det kostade mycket pengar.

När Dåren nästan var klar med sitt hus tyckte människorna i landet att det var orättvist att han kunde ha ett så stort hus, när de själva nästan inte hade någonting alls. En del jobbade och jobbade och jobbade, men hade nästan ingen mat att äta. Andra bodde i pappkartonger i kloaksystemen under gatorna. Det var inte precis rättvist.

Så de fångade Dåren och sköt honom.

Jag sitter på den halvcirkelformade platsen på Bulevard Libertatii, framför det som nu kallas Parlamentspalatset i Bukarest, och betraktar vad som påstås vara världens näst största byggnad. Det är en överväldigande syn, som får perspektiv av leksaksbilarna som kör omkring som små Dinkytoysminiatyrer på vägen framför. Siffror kan kanske ge en vag föreställning om dimensionerna? Byggnaden är 270 meter lång, 240 meter bred och 86 meter och tolv våningar hög. Ovanför marken. De fyra våningarna under marken ser man inte. En hundra meter stor lobby, 1.100 rum, bladguld, marmor och 4.500 mer eller mindre monumentala ljuskronor sägs också finnas där inne. Och det är ändå inte ens hälften av vad Dåren hade planerat att hänga dit.

Vad siffrorna knappast ger någon känsla av är den ofattbara arrogans byggnaden utstrålar. Efter en veckas cykling genom rumänsk landsbygd, känns palatset som en av världens tydligaste symboler för mänsklig hänsynslöshet. Jag befinner mig i Europa och jag tittar på ett bygge från 1980-talet. Byggt i ett land där man saknade allt. Jag sitter framför världens tydligast uppsträckta långfinger: Fuck you, folket!

Är det underligt att de sköt honom?

Annorlunda

Valakiet, Rumänien: 

Folk ser annorlunda ut efter att jag nästan blivit knockad. När de stirrar på mig ser det ut som om de tänker att ”den där cykeln skulle jag nog kunna få tvåhundra euro för”. Det är skillnad mot i morse.

Dagen började i krispigt kall bergssol vid slottet i Bran. En hund jagade mig uppför Karpaternas serpentiner, tills asfalten tippade neråt igen, mot leksaksbyarna, legobitshusen och miniatyrboskapen på de gröna kullarna där nere. Cyklingen var så storslaget vacker den kan bli. Sadeln var den bästa platsen i världen. Inget annat kunde varit lika bra.

Efter det sista passet tog Transsylvanien slut och hjulen rullade mot Valakiets slätter på sydsidan bergen. Byarna var fattigare. Människorna olyckligare? Skolungar och ungdomar försökte skrämma mig. De rusade fram mot cykeln och låtsades putta omkull mig. De ropade åt mig på rumänska. Det lät inte som de undrade hur jag mådde.

Den tuffaste grabben i gänget lufsade fram, rakt emot mig, och laddade en rejäl högersving. Han missade och slaget halkade av min vänstra axel, utan att få mig att tappa balansen. Jag rullade vidare, från ropen, ytligt opåverkad.

Men folk ser annorlunda ut nu.

Dracula

Sighisoara, Rumänien: 

Ibland har jag tänkt att jag lever i fel tid. Att det vore spännande att ha levt under en tid, innan världen var upptäckt, beskriven och televiserad. Innan TV-shop fanns. På den tiden när kartorna var få och äventyren var verkliga. När upptäckarna hade sextant och långt, grovt skägg. Ibland försöker jag skaffa skägg som Schackleton eller Vasco da Gama. Det går dåligt, men det hade ändå varit en fin tid att leva i, tänker jag.

Men så läser jag om Dracula.

Egentligen hette han Vlad Tepes och var verkligen en elak jävel. Han föddes 1431 i ett hus på Piata Muzeului i Sighisoara, i det som nu är Rumänien. Redan tidigt i livet fick lille Vlad lära sig att inte vara blödig, när hans far, prinsen av Valakiet, bytte bort honom och hans bror till den turkiske sultanen av Anatolien. Som ett slags affärsuppgörelse.

Så gjorde man då.

Hos turkarna fick Vlad lära sig hur man handskades med folk man inte tyckte om. Han tog intryck. Vissa saker lade han på minnet och tog med sig hem igen, när han återvände och så småningom blev härskare över sina födelsetrakter. Den specialitet Vlad utvecklade till sitt adelsmärke var att banka upp en lång, spetsad träpåle i röven på sina fiender. Sen reste han den rakt upp och lät den straffade sitta där och dö, på toppen av pålen, några meter upp i luften. Det kunde ta en bra stund, vilket var storartat ur underhållningssynpunkt. Spetsningarna var ett nöje Vlad ofta unnade sig och sina anhängare, och gärna lät ske på en allmän plats. Och gärna med något hundratal spetsade fiender samtidigt. Ju fler desto bättre.

Ärligt talat, vad är ett vampyrbett i jämförelse?

Sighisoara har lugnat ner sig betydligt sen Vlads dagar. Det är en stillsam stad, rent av. Och förtjusande vacker. Jag beställer in en flaska blaskigt rött ”vampyrvin” på restaurangen i huset där Vlad föddes, och tänker att min cykelutflykt ändå är ett trevligt litet äventyr, som passar mig ganska bra.

Åtta euro i böter för cykling på allmän ungersk väg, är mitt hårdaste straff hittills.

Det kan jag ta.

Hundra hungriga hundar

Transsylvanien, Rumänien: 

När vi väljer vägen förbi Bucium och över bergen, så väljer vi inte det enkla alternativet. Vi vet det. Egentligen. Men det är inte heller alltid det enkla alternativet är det mest belönande.

Det vet vi också.

När vägen reduceras till plättar av något som en gång varit asfalt, avlöst av gropiga gruspartier, tycker vi fortfarande inte att det är så illa. När regnet ökar och stigningen blir brantare påstår Bebben att det är sånt här vi blir starka av. Pölarna växer till sjöar i spöregnet. Brun gegga äter upp vägen. Det som i början var vattensamlingar går inte att köra runt längre. Det finns inget att köra på. Blött, kletigt grus börjar täcka oss och utrustningen uppifrån och ner. Vi är överens om att det är finfin cykling.

När vi klättrat över ett pass och sliter ut bromsklossarna på den branta vägen ner mot Mogos, där det finns en liten bar som bjuder genomblöta, frusna cyklister på varm saft, tror vi att vi kanske har gjort det värsta. Vi har fel.

Från Mogos följer vi en trång älvdal svagt neråt. Det som på kartan kallas väg har i regnet förvandlats till trettio centimeter spårig lera, som vi mer eller mindre på chans halkar omkring i. Vi har nerförsbacke men cyklar i fyra kilometer i timmen.

Varje litet hus längs vägen har hund. Eller oftare hundar. I plural. De jagar oss naturligtvis, och vägen låter oss inte direkt trampa ifrån dem. Vi är glada om vi inte kör omkull. Vi kastar äpplen i skallen på hundarna, eller har dem hängande i remmarna till bakväskorna. När de blir fyra, fem, sex stycken går det tungt.

Men när dalen ser ut att ha oss i total fångenskap vänder vägen uppåt i bergen igen. Den är stenig, gräsig, smal och känns otroligt lättcyklad. Leran är borta. Regnet upphör. Vi dansar upp på topparna och balanserar omkring bland molnen i en naturens egen bergochdalbana, i fall och stigningar. Inte en bil, inte ens en hästkärra. Bara himlen, bergen och vi. Och korna som vi bjuder på cocoskex och läsk.

Så småningom rasar vi neråt, stående i pedalerna, med knip i bromsarna och full koncentration, på gropigt grus och genom stora bokskogar, till vad som känns som höjden av urban civilisation i Aiud.

På våra cyklingar på sex kontinenter kan vi inte påstå att vi någonsin cyklat på sämre vägar.

Eller haft en bättre cykeldag.

Hästskit och harmoni

Transsylvanien, Rumänien: 

I Transsylvanien är vägarna fulla av hästskit. Det kan få cykelväskorna att lukta lite sämre, om man navigerar illa mellan högarna, men det är pittoreskt. Det ger cyklingen ett slags lantligt lugn som inte infinner sig genom Budapest. Redan i Baltikum dök hästkärrorna upp på vägen, men här rullar de tätare. Det är ungefär jämnt föredelat mellan hästar och gamla skramliga, lokalt producerade Dacia på vägarna.

När vi trampar ut ur Arad, på väg mot bergen, kommer Rumänien, eller åtminstone Transsylvanien, emot oss. Ett annat Europa. Med slitna hus, grusvägar och uppbrutna trottoarer. Höns, hundar, kalkoner, grisar och männsikor till synes utan brådska. I Siria köper vi bröd, ost, korv, och kaffe för tre kronor, i baren bredvid speceriaffären. Lördagsmänniskor vid borden visar oss var vi kan sitta och gör ingen märkvärdighet av att vi är där.

Vi smyger i halvcirklar runt bergen innan vi börjar ta oss upp över mjuka kullar och ner i nya dalar. Vi hoppas på boende i Varfurile, men det finns inget, så vi får ta oss över ytterligare ett krön och hinner fram till Halmagiu, som har ett slags motell vid vägkanten, just innan mörkret kommer. Rum med två sängar, en liten restaurang med fläskkotletter och den stora rotweilern Daisy som vaktar våra cyklar under natten; mer behövs inte efter en bra dag i sadeln.

Nästa dag följer vi Crisul Alb uppströms en liten bit förbi den elektricitetslösa staden Brad. Sedan viker vi av mot nordöst och bergen sluter sig omkring oss. Vi åker hiss på låga växlar i fyrahundra höjdmeter efter Mihaileni, i slingrande serpentiner upp till Ciuruleasa, där honungste och kexchoklad väntar på ett cafe som hänger ut över kanten och tittar tillbaka ner i dalen vi kommit från.

En man som tycker om cyklister ger oss en påse plommon.